Ett rättssamhälle som inte följer lagar och förordningar

Såpan kring Andreas Grass fortsätter. Andreas Grass som för ett tag sedan blev påkörd av en bilist har blivit åtalad. Detta p.g.a. att han cyklade på gatan i stället för på cykelbanan, något som enligt trafikförordningen inte är olagligt. Det tragiska i det hela är att bilisten smet, men åklagaren har bestämt att inte åtala denne för vårdslöshet i trafiken. Detta är helt åt h-e om jag får uttrycka mina åsikter rakt ut och mina tankar är med Andreas i detta fall. I Kvällsposten idag kan man läsa en sammanfattning av vad som har hänt och det har även jag skrivit om innan. Om jag inte minns helt fel kommer domen mot Andreas idag.

Tänk nu på att det tydligen är det bättre att ligga i 40 - 50 på cykelbanan än på vägbanan där medelhastigheten på bilarna är mellan 30 och 40. Strunta i att det är fara för era medtrafikanter (i detta fallet andra cyklister) och när ni kör bil är det bara att tuta och köra ner vad du har framför dig. Du behöver inte ens stanna. Det är lite som datorspelet Grand Theft Auto, utan skjutvapen då.
Cykla lugnt och ha det bra denna soliga dag!

Tillägg. Domen har fallit och det blev 500 kr i böter, men bilisten frias helt. HUR i hela H-E kom dom fram till det skulle man vilja veta!

Cykelpendling på monorail, kan det vara något?

Idag blev det en tur genom Malmö på morgonkvisten vid 8-snåret. Det var riktigt kallt i morse och dessutom en riktigt jobbig Skånevind. Trots vädret var cykelbanorna fulla av cyklister och på vissa ställen bildades det t.o.m. lite köer. Trevligt trots allt. Jag har många gånger berömt Malmö för deras fina cykelmöjligheter och det tänker jag fortsätta göra, men faktum är att om Malmö stad ska uppnå sina miljömål och dessutom menar allvar med att de vill öka andelen som cyklar i staden, är det hög tid för stadsplanerarna att sätta fart med utbyggnaden av cykelbanor. Det behövs fler och framförallt behövs cykelbanor som sväljer det växande antalet cyklister. Börjar det bildas köer även på cykelbanorna, ja, då väljs cykeln nog gärna bort igen.

I Miljöaktuellt kan man idag läsa om ett nytt sätt att ta sig fram med hjälp trampkraft. Det är google uppmanat innovatörer och uppfinnare att ta fram idéer för att hjälpa världen. Inom kategorin ”körinnovation inom kollektivtrafiken”, var det något som heter Schweeb som vann. Det handlar om cyklar på monorail. På bilderna ser det ganska gött ut, och även på den lilla videon som finns på Youtube. Det ser ut att kunna gå ganska fort och dessutom sitter man skyddad från väder och vind. Om detta är en bra lösning eller inte återstår ju att se. Än så länge är det på utvecklingsstadiet och ska snart testas i stadsmiljö. Var och när framgår inte av artikeln, men enligt Schweeb tillkännages detta inom kort.

Vad säger ni? Kan detta vara ett alternativ i städerna?

Köpenhamn - En underbar cykelstad.

Nu har det varit dött på bloggen ett tag och jag ber om ursäkt för det. Jag har skrivit på min avhandling och då blir det varken tid eller ork att blogga. Dock ska boken tryckas i den kommande veckan så snart hoppas jag kunna sätta fart här igen. Speciellt nu när cykelsäsongen "börjar ta slut".

Idag vill jag tipsa om en liten film om Köpenhamn. Staden där man tänker cykel innan bil i stadsplaneringen och där folk följer en viss norm när man cyklar; räcker upp handen när man ska stanna, räcker ut handen och ser sig över axeln när man ska svänga och håller till höger.

Håll tillgodo och beundra Köpenhamn som cykelstad i denna sevärda lilla film!

Supercykelväg hade varit något mellan Malmö och Lund!

Nu blir det inte mycket rörelse alls för min del, det är mest att sitta framför datorn här hemma och skriva på avhandlingen. Ingen löpning, ingen skate, inte mycket cykling. Cykeln får bara komma ut på lunchen, mest för att jag ska komma ut och röra på mig, men ibland också för att handla ngn lunch.

Så här mitt i valrörelsen, med alla floskler och vallöften, saknar jag diskussionerna kring miljön. Det har liksom helt försvunnit och cykel-frågorna lyser nästan helt med sin frånvaro. Som tur är finns det en del som kämpar hårt för att hålla igång det.

Men, så blickar man lite över sundet och återigen gör danskarna det som borde göras här. Man ger sig den på att cyklingen minsann ska bli bättre. Danmark, och i synnerhet Köpenhamn, är redan bland de bästa ställena i världen att cykla i, men nu vill danskarna dubblera cyklingen.

På korta sträckor i Köpenhamn står cyklandet för en marknadsandel på 60%, men mellan 7 och 15 km sjunker detta väldigt mycket. Men, det ska det bli ändring på nu. Nu ska alla större danska städer få så kallade ”supercykelvägar”, 6-filiga cykelvägar. Det ni. Prata om att göra det attraktivt at cykla när det är otroligt lätt och bekvämt att a cykeln. Enligt Köpenhamn kommuns cykelansvarige är det extremt effektivt med cykling ur ett samhällsekonomiskt perspektiv då det tar mindre plats, är bra för miljön och hälsan. Han säger t.o.m. att goda cykelförhållanden är ett måste för att man ska kunna få till en stad som är bra att leva i.

Jag hoppas, återigen, att våra kära politiker kan snegla lite över sundet här nere och lära sig lite. Vi får se vad alla de stora orden från våra svenska politiker betyder och vart det leder.

Klippet här nedan är från SVT - Sydnytt.

Ingen fara för dig med cykel i trafiken

Igår vid lunch hoppade jag på cykeln för att sticka ner till “Hoddorna” för att köpa makrill och ta grönsaksstånden på Fridhemstorget på vägen hem för att köpa lite färska grönsaker. Jag är fortfarande exalterad över de nya bromsklossarna. Att en sån liten sak kan göra så stor skillnad. Det är en njutning arr cykla! Lunchen blev rökt makrill och en salsa på rödlök, squash, hackad vitlök, salt & peppar och lite creme fraiche. Till detta hemmaodlade tomater och ett stort glas kranvatten med en twist citron. Kostnad 26:- och i tid c:a 20 minuter. Kan knappt bli bättre!

Fick en kommentar här om dagen. En kommentar som man hör allt för ofta.

“Jo, jag cyklar inne i Malmö, men jag gillar det inte. Trafiken är så intensiv och jag är ofta rädd. Det finns för lite cykelbanor och det är cyklister över allt.”

Ja, vad ska jag som propagerar för cykling svara på detta? Jag brukar ge svaret att rädslan försvinner med erfarenheten eftersom du då även får ett bättre självförtroende, du lär dig läsa av trafiken och du lär dig ta ansvar för både dig själv och andra trafikanter. Faktum är att det som folk oftast är rädda för när de cyklar i trafiken är bilar. Dock är det faktiskt sällan bilarna som utgör något större hot för dig som cyklist, bilar är ganska förutsägbara. Det som oftast är det farliga för dig som cyklist är andra cyklister som inte klarar av att bete sig ordentligt i trafiken, eller fotgängaren som kommer ut mellan bilarna, eller bildörren som slängs upp av en oaktsam bilist som nyss har parkerat.

Detta är dock saker man lär sig parera och “förutse” med ökad erfarenhet. Det är faktiskt inte så farligt att cykla som många tror, eller vill få en att tro.
Hittade också en mycket bra kortfilm om detta ämne genom bloggen Cyclelicious. Det är filmskaparen Laura J. Lukitsch som gjort en film om hållbart resande i staden. Denna video är en del av en längre dokumentär.



Så, hoppa på cykeln och ge dig ut i staden. Det är ett roligt, spännande, givande och framförallt ett väldigt tryggt sätt att ta sig fram på.

Läs även lite hos Erik Sandblom och Kärringcykelbloggen.

Cykla lugnt!

Infrastrukturens fall?

Äntligen har jag fått på nya bromsklossar på cykeln och kan återigen hålla en ordentlig fart på väg till jobb. Dessutom har jag fått i en ordentlig mängd luft i däcken så nu rullar det på utan att man behöver trampa för mycket.

Många som cyklar gör det av miljöskäl eller ekonomiska skäl. När man lyssnar på politikernas miljöresonemang blir man bara mer övertygad om att det förmodligen inte kommer vara politikerna som kommer klara av att ställa om vårt samhälle till ett mer hållbart, utan medborgarna själva. Detta blir så smärtsamt uppenbart när man tittar på den rödgröna alliansens nya valaffisch, där de stolt poserar framför ett höghastighetståg i en miljö som är förvillande lik den post-atomkrigs miljö som målas upp i spelet Fallout. Tåg i all ära, men så länge man inte klarar av att driva en pålitlig tågtrafik med långsamma och väl testade tekniker så är det faktiskt förvånande naivt att tro att det ska bli bättre av att bygga ut järnvägen för att klara av högteknologiska snabbtåg. Dessutom kostar snabbtågens infrastruktur dubbelt så mycket som den vanliga tåginfrastrukturen.

Om man vill att folk ska välja tåg framför t.ex. flyg, måste man nog först se till att saker och ting fungerar som de ska. Att det inte är helt bisarra väntetiden och att tågen inte stannar stup i kvarten. Dessutom tror jag knappast att det hjälper att höja kostnaderna för tågresande något helt vansinnigt och dessutom dra ner på underhållet.

Nä, kanske det är så att man skulle försöka tänka lite utanför de vanliga ramarna och börja komma med andra lösningar. Behöver vi verkligen fara fram och tillbaka mellan Malmö och Stockholm eller Göteborg och Stockholm hela tiden. Internet är ganska väl utbyggt i Sverige och all teknik som finns idag med allt vad videokonferenser och realtidsuppdateringar heter så tror jag att man skulle kunna komma bort från mycket av resandet. På så sätt skulle man slippa både flyget (som den rödgröna, konservativa högen verkligen inte gillar) och höghastighetstågen (som den blåa, konservativa högen verkligen inte gillar).

När man läser om hur politikerna så här i valtider behandlar vår infrastruktur och vår välfärd (oavsett vilken falang man tittar åt) blir man mörkrädd. Det värsta av allt är att makthavarna verkar vara lite oroliga över hur de har ställt till det. De tar ju vartenda litet tillfälle i akt att dölja vad de sysslar med och därmed missar de okritiska och mindre insatta medborgarna en hel del felande i leden.

Återigen är jag glad att jag cyklar till jobb så jag slipper tokigheterna vad det gäller kollektivtrafiken och dessutom slipper jag det dåliga samvetet över att bränna mina pengar i tanken på en bil.

Cykla lugnt!

Gästbloggare: Frihetskänslan av att för egen maskin ta sig fram utan större kostnader.

Vi börjar veckan med en gästbloggare. Denna gång är det en nybakad cykelpendlare vid namn Christian, eller ja, han har cyklat till jobb förr, men har efter flytt fått en rejält mycket längre sträcka att ta sig. Christian jobbar på ST-Ericsson som givetvis ligger ”på andra sidan Lund”, d.v.s. på toppen av ”berget”. Christian tar oss med från sin debut mellan Malmö och Lund och visar på att det sällan lönar sig att ge upp. Håll till godo!

Som nyinflyttad Malmöbo kan jag nu berätta om mina första erfarenheter kring cykelpendlingen mellan Malmö och Lund, en sträcka som skiljer sig markant från de senaste 5 årens cykelturer.

Innan flytten till Malmö var sträckan kring 4 km, Lund södra till Lund norra (Ideon för att vara specifik). En ganska blygsam tur alltså, och om det inte vore för uppförsbacken hade man knappt hunnit bli varm. Uppretad hann man dock bli ganska snabbt, särskilt om man valde Stora Södergatan förbi Stortorget. Cyklister som tar en paus mitt i gatan, taxibilar som trängs, bussar som svänger ut direkt framför en, folk som lullar runt utan att se sig för och som extra bonus, ojämna kullerstenar - hala på vintern och dammiga på sommaren.

Nåväl, Malmö är vår nya hemort och avståndet till jobbet har vuxit till sig rejält, ligger numera på 2,2 mil. Alternativen till cykling är inte så många (så som jag ser det):
- Bil har vi valt bort av miljö- och ekonomiska skäl, något som fortfarande skapar stor förundran hos släkt och vänner.
- Kollektivtrafik i form av bussar gör mig något stressad med byten, tidpassning, trängsel, för varmt/för kallt, omvägar (ej optimala sträckningar), förseningar osv. Tåg är oftast helt okej, jämn och fin gång, hög hastighet, bra benutrymme. När Citytunneln öppnar i december kan Triangelstationen bli ett hett alternativ.

Så till cyklingen. Malmö-Lund är en ganska känd cykelsträcka, så det var ganska givet att jag skulle prova på detta alternativ (Och vad gör man inte för en creddig Facebook-uppdatering?). Första turen var allt annat än smidig. Kom upp vid 7-tiden och hörde att det ösregnade. Var dock ganska taggad och hittade till slut regnkläderna bland flyttkartongerna. Försökte även ha framförhållning och stoppade därför ner cykelpump, vattenflaska och ombyteskläder i ryggsäcken. Gummistövlar på, och fram med 3-växlad herrcykel. Med en stor portion ansträngning i sällan skådat ösregn tog jag mig faktiskt ända till Lund, mer blöt än torr. Resvägen hade jag memorerat i förväg så det blev inga längre avstickare.

På hemvägen blåste det motvind, en ganska vanlig företeelse har jag nu förstått. Med trötta ben och ett fladdrande regnställ tog jag mig hemåt. Stående, i knapp styrfart avverkades Hjärup, Åkarp och Burlöv. Hemma vid Pildammsparken såg jag att vår lånade bil dagen till ära hade fått parkeringsböter (datumparkering den 17:e). Väl inne i lägenheten slängde jag mig på soffan och rörde inte cykeln på en vecka.

Dagarna som följde testade jag olika pendlingsalternativ. Insåg att de flesta hade sina brister (förstår inte varför bussen inte kör precis som jag vill!):
Från Södervärn: 169an. Irriterande hållplats vid Råby trafikplats, lång omväg runt Brunnshög.
Från Södervärn: 171an. Kör rakt förbi Ideon och gör en ologisk extrarunda ner till Kårhuset innan den vänder åter och äntligen släpper av en! Sådant som gör mig irriterad.
Från Södervärn: 1an. Långt att promenera från hållplatsen vid Lunds norra på morgonen. Otrevligt hög ljudnivå vid hållplatsen när man väntar vid motorvägspåfarten på hemvägen. Eftersom bussen utgår ända från Kristianstad kan den bli försenad.
Tåget från Malmö C: Tidsödande byten till och från stationen. Med Citytunneln och nya stationen vid Triangeln kan det antagligen bli bra.

Efter en vecka med kollektivtrafiken var alternativen testade och mina chockade benmuskler hade hunnit repa sig. Jag var åter redo för cykelspåret och ser det nu som det primära alternativet. Planen är att cykla minst så pass ofta att det inte lönar sig med busskort, alltså minst 3 gånger i veckan. Hoppas kunna cykla åtminstone oktober ut, sedan får vi se hur kylan påverkar motivationen.

Cykling måste inte vara en materialsport, men jag har valt att uppgradera en del för att underlätta turerna:
- Hjälm. Känns absolut nödvändigt vid långturer, inte så mycket att fundera över.
- Köpt en cykel av märket MBK. Det är ingen racer men är ganska inbjudande till höga hastigheter. Valde att köpa begagnad av miljöskäl, men också för att komma undan billigare och slippa värdeminskning om jag vill sälja den.
- Hyfsat tunna däck (28/622 mm).
- 7-växlad, nav. Vill slippa så mycket underhåll som möjligt.
- Rullbromsar, mindre underhåll än fälgbromsar. Något svampigare dock.
- Magnetlyse. Alltid på, mindre att tänka på. Dock osäker på om de blinkande dioderna verkligen är lagliga.
- Satte på pakethållare så att jag slipper ha ryggsäck.
- Pedaler och cykelskor. Osäker på om det går snabbare, men när musklerna vant sig borde det göra lite skillnad. Dessutom sitter fötterna där de ska och jag har inte trillat vid rödljusen än...
- Kläder. Väldigt stor skillnad när jag bytte från fladdrande jacka till tightare kläder. Ser man ut som en snabbcyklare så känner man pressen och då tar man i lite hårdare :-)

Med dessa uppgraderingar ligger tiden kring 55 minuter (är det motvind och många rödljus blir det snabbt 10 minuter extra). I morse var det inte så mycket kraft i benen så det tog aningen längre tid. Då kollektivturerna dörr till dörr oftast tar mellan 40-55 minuter är cykling ett vettigt alternativ. Dusch och frukost tar jag när jag kommit till jobbet istället för hemma.

Det som jag upplevt som jobbigt hittills är inte främst det fysiska (även om den ständiga blåsten är tröttande) utan istället att cykelvägen på vissa sträckor lämnar en del att önska. Genom Burlöv och Åkarp är det ganska dåligt. Det är många ställen med dålig sikt, smala passager och dåligt avfasade överfarter, så jag förstår de cyklister som väljer att cykla bland bilarna. När man gång på gång tvingas korsa vägen blir det uppenbart att cyklister räknas som andra eller tredje klassens trafikanter.

Men det finns många ljusglimtar också!
- Frihetskänslan av att ge sig iväg vid sjusnåret, innan rusningstrafiken kommit igång
- Skyltningen för cyklister är ganska tydlig
- Bred cykelväg mellan Burlövs center och Åkarp
- Doften av nybakat bröd vid Frestaren i Åkarp
- Kicken av att ha nått sitt mål helt för egen maskin

Två timmar cykling dagligen är nog mer en de flesta skulle kunna tänka sig, det ska man inte sticka under stol med. Och miljöeffekten av att en enda friskus tar cykeln när tusentals tar bilen är också försvinnande liten.

Dock tror jag det är betydelsefullt och roligt att se att fler och fler väljer cykeln som färdmedel till och från jobbet. Det handlar om att våga bryta normen, vara ett föredöme, sätta tankar i rörelse. Blir det tillräckligt många kanske politikerna vågar satsa på förbättringar för cyklister och på kollektivtrafiken i stort.

Vi ses i spåret!