Idag blev det bussen till jobb

Kroppen svarar inte riktigt. Efter en löprunda i måndags kväll och cyklingen till jobb i tisdags kändes kroppen i toppform, lite trött, man annars bra. Men återhämtningen kom inte riktigt och har fortfarande inte infunnit sig. Kroppen svarar helt enkelt inte, så idag fick det bli buss, men kanske cykel i morgon, om inget annat för att få igång systemet igen.

Idag känner jag att jag måste skriva om en tanke som ofta far genom mitt huvud. Jag har tangerat ämnet innan och det gäller organisationen och målen vid Lunds universitet (och andra universitet i Sverige för den delen). I gårdagens sydsvenskan kunde man läsa en av dom bästa artiklarna som publicerats där på väldigt länge mellan travarna av reklam för julbord och fina bilerbjudanden. Det handlade om "Nobelfabriken" eller det molekylär biologiska labbet i Cambridge (LMB) som "producerat" 14 Nobelpris. 14 Nobelpris!!! Smaka på den!

Artikeln handlar om årets pristagare i kemi, Venkatraman Ramakrishnan, som pratar om hur det kan komma sig att just LMB är så framgångsrika. I artikeln nämns ett par saker som anses vara nycklarna till detta. För det första är det inget superglamoröst "kungarike" (som dom kallar det i artikeln), utan en arbetsplats där det finns plats för forskning med mycket hög kvalitet. Där titlarna spelar mindre roll än gemenskapen och där hierarkin ersätts med umgänge och samarbete. För det andra, och enligt min bestämda uppfattning det absolut viktigaste, är att det är statsfinansierade forskare som inte är beroende av externa medel. Både Venkatraman Ramakrishnan och hans kollega, Daniela Rhodes Bargellini, är rörande överens om:

"...att kreativitetens bästa vän är friheten som kommer av att slippa söka externa anslag. LMB finansieras med skattepengar via det brittiska medicinska forskningsrådet, och tvingas inte välja forskare efter deras förmåga att dra in pengar."

Detta är något som de svenska universiteten borde lyssna mer på. Idag är forskarna i Sverige inte bara tvungna att söka pengar till sin forskning, utan också till halva deras egen lön och dessutom sina doktoranders löner. Detta motiveras av att den konkurrens som detta skapar skulle stimulera till bättre forskning. Detta är en helt befängd uppfattning, vilket troligen bara är en dålig ridå för att dölja faktumet att man inte vet hur man ska fördela pengarna. Att man skulle behöva ansöka och få in externa medel för att bedriva en del av sin forskning säger jag inget om, det kan tvärtom vara bra för att en forskare inte ska bli bekväm och sluta utföra sina sysslor.

Med den politik som universiteten idag driver forskningen fortsätter man på linjen att gå från hypotesdriven och nyfikenbaserad forskning till en massproduktion av medioker kvalitet. Som forskarna vid LMB säger, vågar man sig inte på dom stora frågorna när man är tvingad att publicera i hög fart. Man vågar helt enkelt inte ha fel.

Jag tror bestämt att det är dags för våra kära ledare att vakna och när dom plockat ut kudden ur örat kanske vi en dag får den största kvalitetsutmärkelsen vi kan få inom vetenskapen, ett Nobelpris.

Det blev inte mycket cykelprat eller miljötankar denna gång. Men det kommer!

Hepp!

Forskning med frågeställningar över gränserna

Efter en kväll med ett par öl, några glas vin och fantastiska diskussioner om forskning var cyklingen hyfsat tung idag. Dock var det väldigt uppfriskande och vädret är ju kanon. Vindstilla och smådisigt, runt 8 grader.

Igår deltog jag i ett seminarium, eller en workshop om man så vill, som handlade om hur man kan integrera vetenskapen mer i samhället, och då främst inriktat på evolutionär ekologi. Det finns många forskare som redan jobbar på att bli bättre på detta, men det finns en lång väg att gå. Under en paneldiskussion med Tobias Uller (Oxford University), Caroline Isaksson (Oxford University), Professor Erik Svensson (Lunds universitet) och Johan Ahnström (Lunds universitet) kom det fram att de flesta verkligen skulle vilja jobba mer över gränserna och att detta på något sätt skulle främjas.

Det nya sättet att jobba på, framför allt i EU är att man ger otorligt stora anslag till stora forsknings konsortium, där 15 - 20 grupper igår. Ett sådant upplägg kan vara bra om det administreras rätt eftersom man på så sätt mer strategiskt kan utnyttja resurserna där dom finns. Detta är dock ofta inte fallet. Ofta är det ledarna för respektive grupper som tillsammans ska administrera detta, vilket oundvikligen leder till det blir snedfördelningar och att var och en endast ser till sitt eget intresse.

Även i Sverige fungerar det på liknande sätt och bl.a. Lunds universitet har fått stora anslag under detta och förra året i form av t.ex. Linné pengar och strategiska forskningspengar. Tyvärr är Lunds universitet otroligt dåliga på att ta hand om sin personal, vilket gör att externa medel som dessa kan komma att utebli i framtiden. Att framstående forskare lämnar, eller går i tankar på att lämna universitetet p.g.a. dess anställningspolitik kan bli otroligt farligt för ett av landets äldsta läroverk.

Som jag skrev i förra inlägget kan detta bli kostsant för universitetet, men ekvationen är förmodligen svår att bena ut, men under inga omständigheter omöjlig.

Fick lyssna på kroppen...

... idag efter en mycket regnblöt löptur igår. Tung i benen och hyfsat mycket vind över slätterna är ingen bra kombination när benen känns trötta. Alltså inga tankar på cykeln idag, men likväl tankar ändå.

Att forska och jobba vid Lunds Universitet är en stor tillfredsställelse, men också en stor utmaning och en enorm källa till frustration. Vid ett universitet som är ett av de äldsta i Sverige och där kvaliteten på forskningen är mycket hög skulle man kunna förvänta sig att hitta en stimulerande och kreativ miljö. Så är dock inte fallet många gånger. På naturvetenskapliga fakulteten möter man ofta forskare som är oerhört frustrerade. Ett exempel på en källa till denna frustration är formen för anställning av professorer. Att en professor är anställd vid universitetet, men bara får halva lönen därifrån är märkligt. Den andra halvan ska personen själv dra in i form av ansökningar av externa medel. Att en forskare ska dra in externa medel till sin forskning är kanske en självklarhet, men det är just det. Forskaren ska dra in medel till sin forskning och inte sin lön. Denna mycket märkliga anställningspolitik kan leda till (och har lett till i vissa fall) att duktiga forskare söker sig bort från universitetet. Något som borde vara kostsamt för organisationen eftersom stora summor redan har lagts in i dessa projekt.

Det nya sättet att se på forskningen på Lunds Universitet är mer "nyliberal" och universitetet börjar likna en företags-inkubator där alla grupper sitter med sin lilla ekonomi. På detta sätt minskar lojaliteten gentemot universitetet och de kraftfulla resurserna som ibland behövs i forskningen finns inte. Universitetet har hamnat någonstans mitt emellan Ideon industripark och en stor koncern som t.ex. Ericsson eller Astra Zeneca.

Lösningen på detta problemet är förmodligen inte någon lätt ekvation, men det finns absolut alla förutsättningar att hitta den; dock bara om man får ha kvar sina skarpa hjärnor i organisationen.