På väg till jobb idag fick jag äntligen göra det som jag länge velat; stanna och erbjuda en medcyklist hjälp. På en lång raka ser jag en kille som går med cykeln sidan om sig och när jag kommer närmre ser jag att bakhjulet är på punkterat. Sjukt tråkigt när man cykelpendlar. Jag stannar och frågar om han ska långt, han ska till Lund, d.v.s. han har kanske 1 mil kvar. Jag erbjuder honom lite punkteringsspray, men innan vi kommer så långt inser vi att det är däcket som spruckit och hålet är för stort för att punkteringssprayen ska kunna göra något.
Tyvärr kunde jag inte göra något för min medcyklist denna gång, men det känns otroligt bra att ha erbjudit hjälpen. Sedan jag började cykelpendla har jag märkt att folk är väldigt trevliga ute på cykelbanorna längs landvägarna. Man får ofta en liten nick eller ett leende. Det syns att folk njuter av att få sitta på cykeln på väg till jobb. Jag hoppas att, om jag någon gång råkade ut för något, skulle någon av mina medcyklister stanna och hjälpa mig. Det är en enkel sak som sprider glädje och välmående i trafiken. Tyvärr ser man aldrig detta i biltrafiken och road rage är väl ett faktum. Road rage finns inte längs cykelbanorna utanför städerna. Inne i städerna ser man det, ofta mot bilister, men jag tror bara att det gör hela situationen värre. Jag försöker så ofta jag kan tacka bilister som stannar, få ögonkontakt och kanske ge ett leende. Bilisterna mjuknar och jag mår bättre.
Så, nu var det slutsvamlat från mig. Detta var dock lite reflektioner från dagens cykling och det är alltid skönt att skriva av sig lite sådana tankar så man kan koncentrera sig på jobbet.
Har du stannar någon gång för att hjälpa en medcyklist? Varför eller varför inte? Tror du det hade bidragit till ett bättre ”klimat” i trafiken om man hade börjat vara trevligare mot varandra?