Köer på vägarna? Jag tar cykeln.

Idag var cyklingen till jobb en fröjd. C:a 10 grader, vindstilla och sol. Det kan faktiskt inte bli mycket bättre. Helt enkelt en underbar morgon. I Malmö var cykelbanorna fulla med cyklister, men det flöt på riktigt bra. Visst var där några tomtar som pratade i mobil och inte såg sig för, men dessa fick snällt inrätta sig i leden efter en sur blick eller en tjutande broms. Ordning och reda!

Idag i tidningarna kan man läsa att nu får vi minsann räkna med köer på våra vägar i Skåne eftersom det nu sätts igång att gräva och fixas på vägarna. Min fråga är, när gör de inte det? Jag tycker det är ett väldigt fixande och grävande hela tiden. När kör inne i centrala Malmö blir man hyfsat trött. Inte bara för att trafikreglerna bara är rekommendationer och inte måste följas, utan också för att det är ett ständigt kryssande mellan vägarbetena. Som tur är kör jag extremt sällan bil inne i Malmö utan tar mig fram på cykel, vilket är otroligt lätt (förvånad över att höra det?). Detta köande tär på folk och stressnivåerna är nog ganska höga hos många, och då har de inte kommer fram till jobbet än, eller hem för att sedan stressa vidare till fotboll, ridning och golf med barnen.

Nä, det är nog inte konstigt att hjärt- och kärlsjukdomar är den vanligaste dödsorsaken i Sverige. Stress och ett stillasittande liv innebär ju en för tidig död som ett brev på posten. Dessutom har detta förkortade liv ofta inte levts lyckligt och på det sättet man vill. Varför är det så? Jag tror att om folk hade börjat röra mer på sig och stressa mindre, vi hade återinfört mer idrott i skolorna och att man hade börjat tänka och se samhället ur ett hälsoperspektiv där man kan leva utan att stressa ihjäl sig för någon annan och ha mer tid över till sig och sitt. Vilket sätt ska man göra detta på? Tja, det är nog inte så komplicerat egentligen, men när det finns bromsklossar inom politiken kan det bli svårt. Dock tror jag det kommer en ändring, vare sig vi vill det eller ej. Smärtfritt om vi vill, smärtsamt om vi försöker streta emot. Simple as that!

Vad tror du? Hur skulle man kunna få ner sjukdomar orsakade av stress och ett för stillsittande liv? Tror du vi kommer få se en ändring eller kommer ändringen under tiden vi stretar emot?

Ett extraordinärt liv, minst sagt!

Det är semester och det känns. Får inte mycket gjort, precis som det ska vara. Skriver inte så aktivt här, inget händer här hemma vad det gäller hushållssysslor och cykeln får endast korta turer; till stranden, till skate-parken och in till stan. Men, det är väl det som cykeln är bäst till. En sak som dock får lite mer tid under semestern är läsning av böcker, något som inte görs i enorma mängder annars eftersom det är så mycket annat som ska läsas i jobbet.

Så, jag sa försöka göra en första bokrecension här på bloggen. Det kanske blir mer tankar och reflektioner om och kring boken än vad det blir en ren recension. Boken handlar inte om cykling, infrastruktur eller hållbar utveckling, utan är en biografi med titeln, ”Into the Unknown: The Remarkable Life of Hans Kraus”. Boken var för mig oerhört fängslande, förmodligen för att jag i Hans hittade en likasinnad själ vad det gäller synen på och respekten för naturen och det liv naturen kan ge till själ och kropp, men även när det gäller Hans syn på skador och läkande. Jag är inte på något sätt utbildad läkare, endast biolog med viss kunskap om människan som biologisk varelse, men jag har så länga jag kan minnas tränat och använt träningen för att må bra, hålla mig frisk och bli frisk när något varit fel. Hans Kraus var, i början av 1900-talet, först med att kopplade ihop motion med hälsa och insåg att många av de åkommor som vi ådrar oss beror på att vi motionerar för lite, något som jag tidigare har hänvisat till. Under tiden Hans verkade som läkare i Europa fick han smeknamnet ”The knee doctor”. Detta berodde på att han hjälpte många skidåkare som ådragit sig knäskador och fick upp dom på benen ovanligt fort. Standardproceduren på den tiden var gipsning och ordinerande av sängliggande i många veckor. Det var dock emot allt Hans stod för och det var här hans tankar gick isär från resten av läkaretablissemanget. Hans använde inte gips och beordrade sina patienter att börja röra den skadade kroppsdelen så fort som möjligt, “immediate mobilization”, istället för “immediate immobilization”. När Hans och hans familj fick fly till USA på grund av andra världskriget, fick Hans börja om från början med att skaffa en läkarlicens i det nya landet och öppnade så småningom en ny mottagning. Hans såg samma mönster i USA som i Europa, fast värre. Ett bra exempel är en av undersökningarna, som också beskrivs i boken, där han såg att barn i USA var mycket svagare och hade sämre hållning än sina likar i Europa. Hans ansåg att detta kunde bero på att förhållandena i Europa efter andra världskriget var mycket tuffare än i USA. Barnen i Europa gick och sprang till skolan och var det mer än 5 km så cyklade man; i USA kunde man åka bil. Den rapport Hans skrev på detta kom president Eisenhower tillhanda och gjorde honom chockad. Hans började sina försök med att lansera en kampanj för att införa mer motion för barn, främst träning som stärkte musklerna som används för att bibehålla en bra hållning (idag kallar vi detta Core-träning på gymmen). Här fick Hans sin först inblick i politiken när hans hopp först steg när nu presidenten stod bakom hans kampanj, men blev snabbt varse att det var mycket prat och väldigt lite verkstad. Hans fortsatte med att bota sina patienter och blev så småningom åter välkänd, denna gången som ”the back doctor”. Denna titel gjorde att han så småningom kom i kontakt med John F Kennedy och fick i uppdrag att bota dennes ryggsmärtor som han haft i stora delar av sitt liv, något som många läkare innan honom totalt misslyckats med.

Hans var dock inte enbart känd inom läkarvärlden för sina revolutionerande metoder, utan även en av de största inom klättringen. Han var känd för sina smått otroliga första bestigningar och sättet han gjorde det på var minst sagt spektakulärt. Man måste ha i tankarna att man på den tiden inte hade dagens moderna klätterskor med friktionsgummi, nylonrep och klätterselar, utan man klättrade med sneakers och rep av hampa knutet runt midjan, om man nu hade ett rep över huvud taget. Hans och en vän till honom började också utforska ett nytt klätterområde som heter Shawangunks, som idag är ett stort och välkänt natur- och rekreationsområde.

Boken (som bara finns på engelska, men är skriven på ett hyfsat lätt sätt) är bra skriven av Susan E.B. Schwartz och man tappar aldrig suget efter att få veta mer om Hans. Hans är verkligen en person som lätt blir en idol och för mig växte han genom hela boken och har absolut en förebildsstatus nu. Hans arbetade med och för det han tyckte om och trodde på. Han klagade sällan och begärde aldrig något i utbyte. T.ex. behandlade han alla klättrare som på något sätt var anknutna till Shawangunks och mindre välbärgade gratis. Detta är en bok jag varmt kan rekommendera och som jag verkligen har haft svårt att skriva en liten sammanfattning om. Det har varit väldigt svårt att verkligen fånga Hans Kraus storhet i ord, något som Susan E.B. Schwartz lyckats med oerhört bra.

Titel: Into the Unknown: The Remarkable Life of Hans Kraus

Författare: Susan E.B. Schwartz

ISBN: 9780595357529

Pris: 215:- (Bokus), €13.32 (The book depository, fri frakt worldwide)

Slänger man inte mina skattepengar i sjön?

Foto: Al Ravenna (Wikimedia Commons)

Så var det äntligen lite semester. Blir lite mindre i år eftersom jag har en deadline på min avhandling. Dock kommer inte cykeln stå still. Det är ju fortfarande cykeln som är smidigast inne i stan och det är absolut det bästa alternativet när man ska till stranden eller till parken och grilla.

Sedan jag lyssnade på alla floskler på Almedalsveckan har jag funderat över prioriteringarna inom politiken och om det verkligen är så att politikerna vill Sverige och Sveriges befolkning det bästa eller om det är sig själv de bryr sig mest om. En sak som gör mig tokig, är när de två blocken slänger upp siffror efter varandra om hur många miljarder de tänker satsa på sjukvården för att få ner belastningen och få bort köerna. Missförstå mig nu inte, jag tycker vi ska ha en bra sjukvård, för min del tycker jag vi ska ha den bästa sjukvården i världen och den ska vara fri för alla som vistas i vårt land. Alla andra alternativ är egoistiska och politiska, inte rättvisa och logiska.

Varför blir jag då upprörd över att blocken vill satsa pengar i vården? Jo, hade det inte varit bättre att se till att göra något åt källan till problemet? Redan i början på 1900-talet kopplade Hans Kraus (klättrare och läkare) ihop motion och hälsa. I stället för att gipsa eller ordinera sängläge och piller, ordinerade han träning och/eller speciellt anpassade övningar. Det är inte särskilt svårt att fatta idag, alla vet om det, annars hade man inte sett den stora ökningen i köp av träningskort efter alla nyårslöften eller dagligen hört folk säga att de borde börja träna. Vi som tränar regelbundet är oftast särskilt medvetna om hur det känns om man slutar träna en period. Man mår helt enkelt väldigt mycket sämre; man blir trött, hängig, oengagerad, ineffektiv och tappar kreativiteten. Redan på Hans Kraus tid kunde man se att för lite motion ledde till ökad risk för diabetes, fetma, blodtrycksförändringar och cancer (ja, ni läste rätt, cancer). Om nu så är fallet, hade det inte varit läge att satsa lite mer på att förebygga välfärdssjukdomarna i Sverige? På det sättet hade man minskat trycket på vården avsevärt. Dessutom hade man sparat ofantligt mycket pengar på det, spara pengar samtidigt som folk mår bättre, man blir mer effektiv och saker och ting blir mindre jobbiga? Så, varför inte se till att folk rör sig i stället och framförallt, VARFÖR HAR MAN TAGIT BORT IDROTTEN I SKOLAN. Vilken jubelidiot var det som tog det beslutet. Det är förmodligen ett av de största misstagen som någonsin gjorts i Sverige, ett praktexempel på egoistiskt och ologiskt beslut. Börja där kära politiker, då ska ni få se att vi får lättnader på vårdtrycket.

Varför är det då vidare så svårt för folk att träna? Tja, ett av de vanligaste argumenten jag hör är att man inte hinner. Känn efter själv så inser du hur befängt det är. Det är ett så otroligt dåligt argument! Visst, har man två barn och ett heltidsjobb (jag har själv ett barn och ett heltidsjobb) finns inte mycket tid över, men det behöver inte ta mer än en 30 - 50 minuter att ta en löptur. Finns inte ens denna tid är det kanske läge att börja titta över sitt liv lite. Något som många inte ser är vardagsmotionen. DEN är det viktigaste vi har. Cykla till jobb i stället för att ta buss eller bil, cykla eller gå till festen eller in till stan, taxi, buss och bil är värdelöst och kostar pengar, ta trappor när du ser dom, inte rulltrappor och hiss. Nu säger den inbitne pessimisten kanske, ”spelar roll om jag går i trappor”. Jag det spelar en otroligt stor roll för välbefinnandet och dessutom tar det ingen tid och kostar inga pengar. Vi har jobbat så hårt under så lång tid att behöva röra oss så lite som möjligt. Vi har jobbat så mycket på det att vi börjar må riktigt dåligt av det. Tokigt! Det är skönt att se att man t.o.m. får med håll av modebloggare och av ekonomibloggare.

Upp på hojen eller på med löparskorna nu och se till att bli och/eller hålla dig frisk!

Motivation till att få igång vardagsmotionen

Nu märks det att våren verkligen har kommit till Skåne. På väg mot jobb igår mötte jag fler cyklister än vad jag annars gör under en vecka. Jag tror bestämt att det kommer bli trångt på cykelbanorna en bra tid framöver. Men det är väl bra? Det innebär ju att folk cyklar i stället för att ta bilen. Absolut! Dessutom kommer det finnas ett större incitament att bygga ut fler cykelbanor och göra dom bättre.

En annan trevlig utveckling är att de billiga cyklarna oftare stannar kvar i affärerna och folk väljer att köpa dyrare cyklar. Detta betyder att människor får bättre, mer hållbara cyklar som är lättare och trevligare att cykla på. Det innebär också att folk känner att det är värt att laga cykeln när den går sönder i stället för att köpa en ny. Alltså, ett litet steg på väg från konsumenthysterin med sin slit-och-släng mentaliteten.

Jag hör fortfarande många som säger att de inte kommer igång med träningen och motionen i sina liv. Det finns inte tid till det helt enkelt. En kommentar som jag ofta får är ”hur hinner du med allt och var får du energin ifrån? Tja, vad svarar men på det? Prova själv att lösa ekvationen där man lägger in cyklingen till jobb, med allt vad det innebär (motion, träning, frisk luft), och tiden jag får över och energin jag vinner. Jag låter er fundera lite på det.

Men, för att spinna vidare på denna tanke och fråga ska jag försöka diskutera och reflektera över ett par punkter som kanske kan hjälp någon att komma igång. Punkterna och tankarna kommer utgå från min egen erfarenhet av fysisk träning och den mentala träning jag fått genom många års sportskytte under mina yngre år. Fokus kommer att ligga på individen, men även ta in aspekter som utveckling till ett mer hållbart levande ur miljö- och hälsoperspektiv. Punkterna jag tänkte avhandla i ett par inlägg framöver är

- Motivation
- Målsättning
- Tid

Jag vet inte vart detta leder, det får tiden utvisa. Jag hoppas också att det kommer generera en del förslag och tankar från mina läsare. Nu ska jag tillbaka till tänkandet. Kanske skulle ta med mig tankarna ut i vårsolen idag? Det får nog blir en promenad på lunchen.

Cykla lugnt!

Slut på 2009 med blickar fram mot 2010.

Jag skulle vilja tacka den lilla skara läsare jag har haft under min korta period under 2009. Det har varit en ny upplevelse i livet att börja skriva på en blogg. Det har gjort att jag har kunnat strukturera alla mina tankar kring miljö och motion, men även fått mycket nya infallsvinklar och synsätt att bearbeta. Detta kommer sig av en mängd intressanta kommentarer och mail jag fått från er läsare.

2009 var året för mig där jag tog steget och började cykla mina 5 mil till och från jobb. Den tanke som började ur en ekonomisk synvinkel, mer än en miljömässig sådan, har utvecklats till en större tanke som innefattar miljö, ekonomi, hälsa och mental hälsa. Detta har till stor del varit tack vare två av mina favoritbloggar, cykelidag.se och Biology & politics.

2010 kommer fortsätta i samma tecken som 2009 slutade. Cyklandet kommer fortsätta och ta ny fart när våren kommer. 2010 kommer också innebära en ny milstolpe för mig då jag disputerar i oktober. Det betyder att jag kastas ut i verkligheten och måste bestämma mig för vad jag ska göra i mitt liv. Ytterligare två mål finns under 2010, att springa Broloppet och Sydkustloppet. Två halv-maraton som ska bli kul att genomföra.

Nä, nu åter till stöket inför nyårsfirandet. Det bär snart av till en liten stuga ute i skogen med familj och nära vänner.

Gott nytt år och på återseende 2010!

Hur hittar man motivationen...

... att cykla 2,5 mil till jobbet när det är 3 grader, snålblåst och daggtungt i luften? Ja, det är en bra fråga som jag har fått lite då och då. För att vara helt ärlig, är det inte alltid helt lätt att motivera sig till det.

Att hitta motivation att göra saker som kan kännas svåra och jobbiga kan ibland vara svårt, men den finns alltid där att finna. Min erfarenhet är att det handlar om att lära sig var man ska leta efter den. Hur hittar jag motivationen till att cykla till Lund och sedan hem igen? Hur hittar jag motivationen att ge mig ut och springa en mil i ösregn?

Svår fråga som kräver lite eftertanke och förmodligen mer tid än läsaren av detta orkar avvara. Men för att fatta mig kort. Att alltid hitta en positiv sida av något (jo, det finns alltid något positivt med allt, svårt att hitta ibland, men det finns), att aldrig känna ett måste för något (speciellt när det gäller träning), hitta sättet att göra uppgiften roligare.

Så, vad är då det positiva med att cykla till och från jobb en kall, småblåsig och regntung dag? Nja, en sak är ju att jag får bra träning och slipper ge mig ut i löpstpåren när jag kommer hem. Det tar bara c:a 15 -20 minuter längre tid än med buss. Räknar man dock att pendlingen med buss tar c:a 40 minuter från dörr till dörr och att man sedan ska ge sig iväg och träna när man kommer hem, i kanske en timme innbär detta en total tid på c:a 2h och 40 minuter (tur-och-retur). Cyklar jag tar det strax under två timmar. Alltså 40 minuter över till familj och slapp. Dessutom sparar jag en massa pengar på det och till på köpet är det VÄLDIGT mucket bättre för miljön.

Känns det som ett måste? Nej, aldrig dom dagarna jag cyklar. Om jag känner så tar jag bussen (hyfsat miljövänligt val i varje fall).

Göra uppgiften roligare? Kämpar mot mig själv för att kunna cykla fler dagar i veckan och att göra det på kortare tid.

Nej. Dags att avsluta. Mer inom kort.