Köer på vägarna? Jag tar cykeln.

Idag var cyklingen till jobb en fröjd. C:a 10 grader, vindstilla och sol. Det kan faktiskt inte bli mycket bättre. Helt enkelt en underbar morgon. I Malmö var cykelbanorna fulla med cyklister, men det flöt på riktigt bra. Visst var där några tomtar som pratade i mobil och inte såg sig för, men dessa fick snällt inrätta sig i leden efter en sur blick eller en tjutande broms. Ordning och reda!

Idag i tidningarna kan man läsa att nu får vi minsann räkna med köer på våra vägar i Skåne eftersom det nu sätts igång att gräva och fixas på vägarna. Min fråga är, när gör de inte det? Jag tycker det är ett väldigt fixande och grävande hela tiden. När kör inne i centrala Malmö blir man hyfsat trött. Inte bara för att trafikreglerna bara är rekommendationer och inte måste följas, utan också för att det är ett ständigt kryssande mellan vägarbetena. Som tur är kör jag extremt sällan bil inne i Malmö utan tar mig fram på cykel, vilket är otroligt lätt (förvånad över att höra det?). Detta köande tär på folk och stressnivåerna är nog ganska höga hos många, och då har de inte kommer fram till jobbet än, eller hem för att sedan stressa vidare till fotboll, ridning och golf med barnen.

Nä, det är nog inte konstigt att hjärt- och kärlsjukdomar är den vanligaste dödsorsaken i Sverige. Stress och ett stillasittande liv innebär ju en för tidig död som ett brev på posten. Dessutom har detta förkortade liv ofta inte levts lyckligt och på det sättet man vill. Varför är det så? Jag tror att om folk hade börjat röra mer på sig och stressa mindre, vi hade återinfört mer idrott i skolorna och att man hade börjat tänka och se samhället ur ett hälsoperspektiv där man kan leva utan att stressa ihjäl sig för någon annan och ha mer tid över till sig och sitt. Vilket sätt ska man göra detta på? Tja, det är nog inte så komplicerat egentligen, men när det finns bromsklossar inom politiken kan det bli svårt. Dock tror jag det kommer en ändring, vare sig vi vill det eller ej. Smärtfritt om vi vill, smärtsamt om vi försöker streta emot. Simple as that!

Vad tror du? Hur skulle man kunna få ner sjukdomar orsakade av stress och ett för stillsittande liv? Tror du vi kommer få se en ändring eller kommer ändringen under tiden vi stretar emot?

Ett extraordinärt liv, minst sagt!

Det är semester och det känns. Får inte mycket gjort, precis som det ska vara. Skriver inte så aktivt här, inget händer här hemma vad det gäller hushållssysslor och cykeln får endast korta turer; till stranden, till skate-parken och in till stan. Men, det är väl det som cykeln är bäst till. En sak som dock får lite mer tid under semestern är läsning av böcker, något som inte görs i enorma mängder annars eftersom det är så mycket annat som ska läsas i jobbet.

Så, jag sa försöka göra en första bokrecension här på bloggen. Det kanske blir mer tankar och reflektioner om och kring boken än vad det blir en ren recension. Boken handlar inte om cykling, infrastruktur eller hållbar utveckling, utan är en biografi med titeln, ”Into the Unknown: The Remarkable Life of Hans Kraus”. Boken var för mig oerhört fängslande, förmodligen för att jag i Hans hittade en likasinnad själ vad det gäller synen på och respekten för naturen och det liv naturen kan ge till själ och kropp, men även när det gäller Hans syn på skador och läkande. Jag är inte på något sätt utbildad läkare, endast biolog med viss kunskap om människan som biologisk varelse, men jag har så länga jag kan minnas tränat och använt träningen för att må bra, hålla mig frisk och bli frisk när något varit fel. Hans Kraus var, i början av 1900-talet, först med att kopplade ihop motion med hälsa och insåg att många av de åkommor som vi ådrar oss beror på att vi motionerar för lite, något som jag tidigare har hänvisat till. Under tiden Hans verkade som läkare i Europa fick han smeknamnet ”The knee doctor”. Detta berodde på att han hjälpte många skidåkare som ådragit sig knäskador och fick upp dom på benen ovanligt fort. Standardproceduren på den tiden var gipsning och ordinerande av sängliggande i många veckor. Det var dock emot allt Hans stod för och det var här hans tankar gick isär från resten av läkaretablissemanget. Hans använde inte gips och beordrade sina patienter att börja röra den skadade kroppsdelen så fort som möjligt, “immediate mobilization”, istället för “immediate immobilization”. När Hans och hans familj fick fly till USA på grund av andra världskriget, fick Hans börja om från början med att skaffa en läkarlicens i det nya landet och öppnade så småningom en ny mottagning. Hans såg samma mönster i USA som i Europa, fast värre. Ett bra exempel är en av undersökningarna, som också beskrivs i boken, där han såg att barn i USA var mycket svagare och hade sämre hållning än sina likar i Europa. Hans ansåg att detta kunde bero på att förhållandena i Europa efter andra världskriget var mycket tuffare än i USA. Barnen i Europa gick och sprang till skolan och var det mer än 5 km så cyklade man; i USA kunde man åka bil. Den rapport Hans skrev på detta kom president Eisenhower tillhanda och gjorde honom chockad. Hans började sina försök med att lansera en kampanj för att införa mer motion för barn, främst träning som stärkte musklerna som används för att bibehålla en bra hållning (idag kallar vi detta Core-träning på gymmen). Här fick Hans sin först inblick i politiken när hans hopp först steg när nu presidenten stod bakom hans kampanj, men blev snabbt varse att det var mycket prat och väldigt lite verkstad. Hans fortsatte med att bota sina patienter och blev så småningom åter välkänd, denna gången som ”the back doctor”. Denna titel gjorde att han så småningom kom i kontakt med John F Kennedy och fick i uppdrag att bota dennes ryggsmärtor som han haft i stora delar av sitt liv, något som många läkare innan honom totalt misslyckats med.

Hans var dock inte enbart känd inom läkarvärlden för sina revolutionerande metoder, utan även en av de största inom klättringen. Han var känd för sina smått otroliga första bestigningar och sättet han gjorde det på var minst sagt spektakulärt. Man måste ha i tankarna att man på den tiden inte hade dagens moderna klätterskor med friktionsgummi, nylonrep och klätterselar, utan man klättrade med sneakers och rep av hampa knutet runt midjan, om man nu hade ett rep över huvud taget. Hans och en vän till honom började också utforska ett nytt klätterområde som heter Shawangunks, som idag är ett stort och välkänt natur- och rekreationsområde.

Boken (som bara finns på engelska, men är skriven på ett hyfsat lätt sätt) är bra skriven av Susan E.B. Schwartz och man tappar aldrig suget efter att få veta mer om Hans. Hans är verkligen en person som lätt blir en idol och för mig växte han genom hela boken och har absolut en förebildsstatus nu. Hans arbetade med och för det han tyckte om och trodde på. Han klagade sällan och begärde aldrig något i utbyte. T.ex. behandlade han alla klättrare som på något sätt var anknutna till Shawangunks och mindre välbärgade gratis. Detta är en bok jag varmt kan rekommendera och som jag verkligen har haft svårt att skriva en liten sammanfattning om. Det har varit väldigt svårt att verkligen fånga Hans Kraus storhet i ord, något som Susan E.B. Schwartz lyckats med oerhört bra.

Titel: Into the Unknown: The Remarkable Life of Hans Kraus

Författare: Susan E.B. Schwartz

ISBN: 9780595357529

Pris: 215:- (Bokus), €13.32 (The book depository, fri frakt worldwide)

Slänger man inte mina skattepengar i sjön?

Foto: Al Ravenna (Wikimedia Commons)

Så var det äntligen lite semester. Blir lite mindre i år eftersom jag har en deadline på min avhandling. Dock kommer inte cykeln stå still. Det är ju fortfarande cykeln som är smidigast inne i stan och det är absolut det bästa alternativet när man ska till stranden eller till parken och grilla.

Sedan jag lyssnade på alla floskler på Almedalsveckan har jag funderat över prioriteringarna inom politiken och om det verkligen är så att politikerna vill Sverige och Sveriges befolkning det bästa eller om det är sig själv de bryr sig mest om. En sak som gör mig tokig, är när de två blocken slänger upp siffror efter varandra om hur många miljarder de tänker satsa på sjukvården för att få ner belastningen och få bort köerna. Missförstå mig nu inte, jag tycker vi ska ha en bra sjukvård, för min del tycker jag vi ska ha den bästa sjukvården i världen och den ska vara fri för alla som vistas i vårt land. Alla andra alternativ är egoistiska och politiska, inte rättvisa och logiska.

Varför blir jag då upprörd över att blocken vill satsa pengar i vården? Jo, hade det inte varit bättre att se till att göra något åt källan till problemet? Redan i början på 1900-talet kopplade Hans Kraus (klättrare och läkare) ihop motion och hälsa. I stället för att gipsa eller ordinera sängläge och piller, ordinerade han träning och/eller speciellt anpassade övningar. Det är inte särskilt svårt att fatta idag, alla vet om det, annars hade man inte sett den stora ökningen i köp av träningskort efter alla nyårslöften eller dagligen hört folk säga att de borde börja träna. Vi som tränar regelbundet är oftast särskilt medvetna om hur det känns om man slutar träna en period. Man mår helt enkelt väldigt mycket sämre; man blir trött, hängig, oengagerad, ineffektiv och tappar kreativiteten. Redan på Hans Kraus tid kunde man se att för lite motion ledde till ökad risk för diabetes, fetma, blodtrycksförändringar och cancer (ja, ni läste rätt, cancer). Om nu så är fallet, hade det inte varit läge att satsa lite mer på att förebygga välfärdssjukdomarna i Sverige? På det sättet hade man minskat trycket på vården avsevärt. Dessutom hade man sparat ofantligt mycket pengar på det, spara pengar samtidigt som folk mår bättre, man blir mer effektiv och saker och ting blir mindre jobbiga? Så, varför inte se till att folk rör sig i stället och framförallt, VARFÖR HAR MAN TAGIT BORT IDROTTEN I SKOLAN. Vilken jubelidiot var det som tog det beslutet. Det är förmodligen ett av de största misstagen som någonsin gjorts i Sverige, ett praktexempel på egoistiskt och ologiskt beslut. Börja där kära politiker, då ska ni få se att vi får lättnader på vårdtrycket.

Varför är det då vidare så svårt för folk att träna? Tja, ett av de vanligaste argumenten jag hör är att man inte hinner. Känn efter själv så inser du hur befängt det är. Det är ett så otroligt dåligt argument! Visst, har man två barn och ett heltidsjobb (jag har själv ett barn och ett heltidsjobb) finns inte mycket tid över, men det behöver inte ta mer än en 30 - 50 minuter att ta en löptur. Finns inte ens denna tid är det kanske läge att börja titta över sitt liv lite. Något som många inte ser är vardagsmotionen. DEN är det viktigaste vi har. Cykla till jobb i stället för att ta buss eller bil, cykla eller gå till festen eller in till stan, taxi, buss och bil är värdelöst och kostar pengar, ta trappor när du ser dom, inte rulltrappor och hiss. Nu säger den inbitne pessimisten kanske, ”spelar roll om jag går i trappor”. Jag det spelar en otroligt stor roll för välbefinnandet och dessutom tar det ingen tid och kostar inga pengar. Vi har jobbat så hårt under så lång tid att behöva röra oss så lite som möjligt. Vi har jobbat så mycket på det att vi börjar må riktigt dåligt av det. Tokigt! Det är skönt att se att man t.o.m. får med håll av modebloggare och av ekonomibloggare.

Upp på hojen eller på med löparskorna nu och se till att bli och/eller hålla dig frisk!

"It's not hard to be happy in Copenhagen"

Det verkar som om sommaren faktiskt är på väg att greppa södra Skåne. På morgonen kan man hoppa på cykel i bara en tjockare tröja. Solen skiner och det är i stort sett vindstilla. Cykelturen till bussen var en fröjd idag. Man blir på bra humör helt enkelt, och det märks. Folk ler, visar hänsyn och hälsar. Cyklarna har fullkomligt forsat fram från källarförråden och det är rakt igenom glada miner.

Glädje, hänsyn och cyklar är något vi har gemensamt med våra grannar här nere i Köpenhamn. Det visar sig också i en artikel i USA Today som publicerades för två veckor sedan. I ”It’s not hard to be happy in Copenhagen” kan man läsa om, i en amerikans ögon, ett paradis. Det nämns att det danskarna är bland de lyckligaste folken i världen (huruvida det stämmer låter jag dig som läsare ta reda på själv för tillfället). Några faktorer som nämns som skulle bidra till denna goda munterhet är en positiv uppsyn, statlig sjukvård, hög bildning, starka familjeband och mycket socialt umgänge.

Dessutom nämns danskarnas hängivenhet till att cykla, där 55% av Köpenhamnsborna tar cykeln till jobbet och skolan. Detta är något som jag verkligen tror har en betydelse, vardagsmotionen. Jag skulle gissa att samma slutsats skulle kunna dras i en stad i Sverige, eftersom svenskar och danskar inte är helt olika i sitt sätt att tänka.

Jag älskar meningen:

”It's a snap to take the metro from the airport and roll your bag to a hotel, dodging flocks of cyclists.”

Men då är jag ju kanske lite partisk I frågan vad det gäller cykling.

Vad säger ni, är vi lyckliga i Sverige, lika lyckliga som danskarna verkar vara? Kan det bero på att vi faktiskt har en sund inställning till att röra på oss och att vi faktiskt är ganska trevliga mot varandra?

Jag får återigen citera blogg-grannen på andra sidan sundet:

“Copenhagenize the planet. And have a lovely day.”