God Jul

Idag är det dopparedagen och jag vill önska alla mina läsare en riktigt God Jul. Jag hoppas er dag blir underbar med mycket mys och lugn tillsammans med nära och kära.

Mitt i "snökaoset" glider jag förbi med min hoj.

Temometern visar strax under minus 12 grader just nu och det har kommit riktigt mycket snö i Skåneland. Det är en ruskigt fin dag, en sån där dag när det är kal frisk luft och sol, snön gnistrar i solen. Det är så där fint att det nästan gör lite ont i hjärtat när man tittar på det.

Jag är ledig från jobb nu, men skulle igår ändå ta mig dit för en kopp glögg och några papper som skulle skrivas på. Igår skulle jag dessutom ha dottern med mig. Redan tidigt började min dotter propsa på att vi skulle åka ”den gröna bussen”. Jag som verkligen inte gillar åka stadsbuss och ännu mindre när det är snö (eftersom jag vet att Skånetrafiken suger på underhåll när det gäller sina fordon) ville givetvis inte åka buss utan cykla. Jag försökte förklara att det skulle gå mycket fortare och att vi kunde göra något annat kul i stället. Men det är som det är att diskutera med en treåring, fet går helt enkelt inte.

Sagt och gjort, vi åkte buss. Först en tur till Värnhemstorget, byte och vidare mot slutdestinationen på Sege Park. En sträcka som enligt Skånetrafikens hemsida i vanliga fall (utan snö) tar 33 minuter. När jag cyklar samma sträcka tar det c:a 20 – 25 minuter och kanske 10 minuter extra om det är snö. Med bil tar det c:a 20 minuter, beroende på trafiken. Igår väntade vi c:a 15 minuter på den första bussen och när den kom hörde jag att de som redan stod vid hållplatsen hade väntat 45 minuter. Bussen var riktigt full och det var precis vi kom med. Den stackares buss-chauffören som kämpade som ett djur att ens hålla bussen i rullning och inte fastna försökte ursäkta sig så gott han kunde och gjorde i övrigt ett mycket bra jobb. All cred till honom och hans kolleger för att kämpa på med sina sunkiga bussar och passagerare som verkar helt oförstående varför kollektivtrafiken inte går prick efter tidtabellen nu när det kommit c:a 20 cm snö. När vi väl kom fram till Värnhem efter 40 minuter möttes vi av kaos. Vi väntade 15 minuter och gick sedan in i Entré köpcenter för att värma oss lite. När vi kom ut efter 20 minuter stod folk fortfarande och väntade. Då fick jag nog. Jag slängde upp dottern på axlarna och gick de sista 3,5 kilometrarna. Det tog alltså c:a 2,5h att ta sig 6,5 km. Ja, vad säger man. Som tur var kunde min fru hämta oss med bilen lite senare och jag kunde köra hem. Men det gick inte heller så smidigt. Jösses vad långsamt det gick. Det märks verkligen fler tar bilen när det är sånt här väder, och jag klandrar dom inte. Turen tog kanske 40 minuter, i stället för de vanliga 20 minuterna. Senare på kvällen skulle jag iväg och handla lite och tog denna gång cykeln och återigen blev jag så oerhört medveten om cykelns storhet som transportmedel. Det gick snabbt, var säkert (om man jämför t.ex. med bilturen tidigare under dagen) och tog lika lång tid som vanligt.

Typisk cykelbana i Malmö i vinterskrud. Jämför gärna med gatan intill. Det ska dock

tillägnas att det finns andra problem i snöröjningen för cyklister, t.ex. när man

tvingas ut på smågator som inte prioriteras alls.

Att cykeln funkar så bra här i Malmö är ju givetvis för att Malmö prioriterar cyklister och cykelbanor till en ganska stor utsträckning. Denna prioritering märks också på att det fortfarande är väldigt många som cyklar trots all snö. Om cykeln ska vara ett bra alternativ måste man givetvis röja cykelbanorna, vilket inte verkar vara det allra vanligaste i våra städer. Jag tror dock att man hade kunnat slippa mycket av all ”snökaos” om man hade tänkt ett steg längre och prioriterat cykellederna i större utsträckning. Dessutom är kassorna med snöröjningspengar och resurserna i stort sett slut i många kommuner, vilket också skulle kunna bli lite bättre om man hade satsat lite mer på vintercyklism.

Slutsatser, cykla även på vintern, det lönar sig ur alla aspekter.

Cykla lugnt!

Snökaos i cykeltrafiken? Inte på långa vägar!

Det blir inte mycket till cykling. Helt enkelt för att jag inte ska någonstans. Men näår jag ska det, blir det cykeln, för det är det allra lättaste sätt att ta sig fram nu när snön ligger tjock över hela landet. Här i Skåneland kom snön ganska tidigt och låg kvar ett bra tag. Sen blev det som det brukar, plusgrader och det hela smälte bort på en dag. Dagen därpå snöade det igen, c:a 10 cm på en dag, så nu är det gott om snö igen. Riktigt härligt enligt mig. Det ger ljus, det gör staden tystare, man kan åka skidor och folk gör i allmänhet allt lite långsammare. På det hela taget flyter allt som det borde göra alltid, lite lugnt och stilla där folk visar hänsyn och hjälper varandra.

När det här så här mycket snö pratas det som vanligt om snökaos och dålig snöröjning. Snökaos förstår jag inte. Det är inte så att vi bor i ett land som inte har årstider, vintern kommer tillbaka varje år och det är precis som det ska vara. Det är bara att ta det och lära sig hur man bäst hanterar det. För min del innebär det inte så stor förändring. I Malmö är gatukontoret riktigt grymma på att röja cykelbanorna, det görs oftast innan man röjer gatorna faktiskt. Detta innebär att det inte tar mer än kanske 5 – 10 minuter längre tid att cykla till jobb än när det är barmark. Detta har också lite att göra med att det är lite mindre cykeltrafik på cykelbanorna, men det är absolut inte tomt på något sätt. Tvärtom är det ganska många som fortsätter att cykla även nu på vintern. På med lite extra kläder och var lite mer alert när man cyklar så är det inte så stor skillnad mot resten av åren. Visst, det biter lite i kinderna och cykeln blir rejält skitig av smuts och salt. Förutom fördelen att man slipper skrapa rutor så finns de vanliga fördelarna dock kvar, det är ekonomiskt, det är otroligt hälsosamt, det är lätt och smidigt och det är miljövänligt.

Jag var uppe i Göteborg i helgen och blev lite förvånad. Det var väldigt få cyklister, faktiskt såg jag bara tre cyklister. Detta är kanske inte så konstigt med tanke på hur cykelbanorna såg ut i staden, eller ja, jag såg faktiskt inga cykelbanor. Vadå, finns det inte cykelbanor i Göteborg? Jo, det är jag absolut säker på att det gör, men man såg dom inte för dom snöröjs inte överhuvudtaget. Kanske är jag bortskämd av att bo i Malmö, lillasyster till cykelmeckat Köpenhamn, där man satsar stenhårt på cykling och har insett fördelarna med detta ur samhällsekonomiska och trafikmässiga synvinklar. Det ska bli kul att se var cyklingen har hamnat i Malmö om kanske 5 år, staden som redan nu verkar vara mycket bättre än Sveriges andra stora städer.



Hur tycker du snöröjningen funkar för cykelinfrastrukturen där du bor? Hur kan man göra den bättre?

Cykla lugnt.

Sverige runt på cykel.

Idag bet det riktigt mycket i kinderna när man satt på cykeln på väg till jobb. Det har kommit mycket snö i Skåne nu (för att vara Skåne), c:a -8 grader och lite mysig Skånsk vind. Malmö stad har gjort ett ganska bra jobb i år med att hålla cykelbanorna fria, men det blir lite spännande när man kommer ut på mindre gator som inte är cykelbanor och inte är prioriterade vägar att ploga.

Bilden är från Sydsvenskan och en en privat bild tagen av Birger själv.

En dag kom min pappa till mig och berättade om sin gamle vän från lumpen, Birger. Jag har träffat Birger många gånger som liten och jag har en bild av honom som en otroligt lugnt och harmonisk person. Birger och hans fru har alltid varit glad för äventyr och har bestigit berg lite var stans i världen och vandrat på ännu fler ställen. Anledningen till att pappa började prata om honom just denna gång var för att han och min mamma hade varit i Smyge och vinkat av honom.

”Vadå vinkat av?” tänkte jag.

Jo, denna gång skulle Birger göra något riktigt stort, något jag bara drömmer om för tillfället. Han skulle cykla genom Sverige. Det är lite coolt, cykla från Smyge till Treriksröset. Fast denna gång var det mer än så. Birger började i Smyge, Sveriges sydligaste punkt, sedan begav han sig till Kristianstad där Sveriges lägsta punkt finns. Vidare därifrån bar det av mot Stora Drammen (utanför Uddevalla någonstans tror jag det är) och tog sig med kajak ut till Sveriges västligaste punkt. Vidare genom landet tog han sig, fortfarande med cykel, till Flataklocken i Medelpad som är Sveriges geografiska mittpunkt och vidare Kataja strax söder om Haparanda, den östligaste punkten i Sverige (detta når man också med kajak). Till sist bar det av till Treriksröset, den nordligaste punkten och därefter till Kebnekaise där han besteg Sveriges högsta punkt.

Detta är verkligen en av de härligaste äventyren jag hört berättas och allt gjordes på en cykel. Var det slut där då? Nä, Birger tog cykeln hem också. Totalt blev det en resa på c:a 400 mil. Det är verkligen inte dåligt. Jag undrar lite om jag skulle klara av det, men visst skulle jag det, men jag får nog vänta tills jag är runt 60, som Birger, för att få tiden att göra det. Men att göra det borde man absolut göra. Vilken fantastisk resa!

Till min förtjusning kunde jag också läsa en kort men väldigt trevlig artikel i Sydsvenskan om Birger och att han nu har skrivit en bok om äventyret. Den ska jag definitivt läsa och jag hoppas givetvis på ett signerat ex. ;)

Visst låter detta underbart! Vad har du för drömmar som liknar detta äventyr?

Cykla lugnt!

Sätta cykeln på vintern? Inte i Malmö i varje fall.

Så har vintern kommit även till Skåne. På onsdags morgon efter det att den fösta snön hade fallit, och lagt sig, höll jag upp min dotter i fönstret så hon kunde se ut. Ögonen tindrade och hon darrade i hela kroppen. ”Pappa, det är snö, då kan vi åka pulka”. En lyckligare människa får man leta efter. Jag känner igen det från när jag själv var liten. Det är något speciellt med den första snön, det blir ljusare, tystare och mysigare; och det finns så mycket kul man kan göra.

Jag tog dottern i ena handen och cykeln i andra och begav mig till förskolan. Efter det var det dags för cykelturen till jobb. Det brukar skrivas löpmeter med klagan över hur dålig snöröjningen är och hur jobbig snön är. Visst, allt blir lite jobbigare och allt går lite långsammare (vilket i och för sig vi behöver), men det är bara att ta. Vi bor i Sverige, det ligger ganska långt norrut och vi har många vintermånader. Gillar man inte det? Nä, då finns det andra ställen i världen, utan årstider och utan variation, bara värme och sommar året runt. För min del skulle det innebära frispel efter ett tag. Jag älskar våra årstider med allt det innebär.

Nog om det och tillbaka till cyklandet. Hur var det då att cykla? Riktigt gött! Som vanligt cyklar man förbi folk som aldrig lär sig att snö är kallt och skrapar bilrutorna utan handskar. Det fryses och huttras om vartannat. Sen står det bilar och bränner pengar på tomgång lite här och var eftersom rutorna immar igen så fort man kommer in i bilen. Sen kommer man till arbetet och så har de j-arna skottat upp en vall framför parkeringsplatsen. Hrmpf…

Då är jag glad att jag cyklar! Är det inte kallt då? Tja, man får väl ta på sig lite kläder. Är det inte halt och farligt? Nä, inte speciellt, visst, halt på vissa ställen, men så länga man inte tvärbromsar eller svänger för kraftigt är det lugnt. Jag har faktiskt aldrig fallit omkull med cykeln när det varit snö, så farligare än vanligt vill jag inte säga, dessutom tar alla det lite lugnare så risken för olyckor minskar ju kraftigt.

Sen bor jag i Malmö, denna stad som faktiskt jobbar på ordentligt för att komma närmare en hållbar stad. Hur är cykelbanorna då? Grymt bra! I Malmö plogar man cykelbanorna, och bilarna för klara sig bäst dom vill tills man kan fixa gatorna. Detta gör att det är grymt smidigt att cykla i Malmö på vintern, den enda gången det är lite jobbigare är när man måste cykla på en gata eller korsa en, eftersom dessa inte alltid är så bra plogade.



Vidare kan man ju tro att det är lugnt att cykla eftersom cykelbanorna nu är tomma. Fel igen. Det är en massa cyklar ute och rullar. Det är riktigt trevligt att se. Visst, det är inte lika många som vanligt, men ändå en rejäl hög människor som insett cykelns storhet som transportmedel.



Så, till jobb kom jag, nästan lika fort som vanligt och hem likaså. Igår var det samma visa och även idag lär det bli så. Det har kommit mer snö, så vi får se om de hunnit får bort det på cykelbanorna. Jag ska försöka hinna med att kontinuerligt uppdatera om läget.

Ge er nu ut i den fina vintern och njut, gärna på cykeln, men ta det försiktigt.

Cykla lugnt!

Det gröna på flykt undan det grå

Idag kom den första riktiga snön här i Malmö, eller kanske det kommit lite innan, men idag är det ihållande. Dock är det som det är här nere i södern och det lägger sig inte och cykelturen till förskolan för att lämna dottern blev precis lika enkel som den brukar.

En av de sakerna som brukar nämnas när man pratar om vad som saknas inne städerna är närheten till naturen. Det finns hur mycket forskning som helst som visar att människor mår bra av naturen och anledningarna är många och inte svåra att förstå. Människan är ett djur av naturen och vi är hårt knutna till den, oavsett hur mycket vi försöker att inte vara det. Det är under väldigt kort tid människan har varit så att säga ”modern”. Ur ett evolutionärt tidsperspektiv har vi inte funnits särskilt länge och tiden vi verkat som vi gör idag är otroligt kort. Detta gör att vi inte alls är anpassade till många av de miljöer vi lever i idag, utan har fått ta hjälp av olika verktyg och hjälpmedel. Fair enough, men det är fortfarande så att vi mår bäst i närheten av naturen. Det kan man t.ex. se i effekten av så kallade ”rehabiliteringsträdgårdar”, vilket låter lite flummigt, men som har ganska bra vetenskaplig grund (pdf).

Har man detta i minnet och läser i tidningarna idag om våra städer blir lite gråare för varje år kan man börja fundera på om vi är på rätt väg. I våra största städer minskar andelen grönytor med mellan 0,6 och 1,5 procent. Detta motsvarar mellan 23 och 546 hektar av städernas totala yta. De städer som har störst förlust är Malmö och Stockholm. Att det är dessa städer är i varje fall inte JAG jätteförvånad över. Malmö expanderar som besatt i en region som verkligen utvecklas med stormfart och i Stockholm är det väl samma visa, t.ex. den underbara idén att bygga Förbifart Tokholm. Å andra sidan bidrar den till miljön och kommer göra bilarna mer vänliga mot miljön, eller hur var det nu miljöminister Carlgren?

Jag undrar för övrigt varför vi har en miljöminister som inte verkar förstå samspelet i naturen och i vår miljö. Allt från att bilar skulle vara snälla mot miljön till att man motverkar inavel genom att minska antalet individer i en population, något min egen forskning, tillsammans med alla andra som studerar fenomenet visar, att så inte är fallet (men varför lyssna på det?). Är det så att vår miljöminister förstår samspelet i vår natur men bara är lite hemlig och låtsas att han inte gör det, eller har alliansregimen satt honom där för att dom inte vill ta i miljöfrågor? Hmm… mystiken tätnar…

Vägtullar i en liten håla?

Idag var det ruskigt och isigt kallt att cykla i Malmö, man blev påmind om att man bor i ett väldigt blåsigt och fuktigt hörn av Sverige. Detta hörn som man ändå måste älska att cykla i eftersom det funkar så bra. Trots (eller kanske snarare tack vare) den hårda väderleken var det mycket trevlig stämning i trafiken. Cyklister räckte ut handen och stannade för bilar där de ska stanna. Bilarna i sin tur verkade ta hänsyn till cyklisterna och lämnade gärna företräde.

En sak som slå mig varje gång jag sysslar med trafikfrågorna och skriver här på bloggen är vilka otroliga känslor som svallar upp hos folk när man talar det minsta illa om något fordon eller något tillhygge som används tillsammans med ett fordon, som t.ex. bilar, cyklar, väjningsplikter, mobiltelefoner, cykelhjälmar o.s.v. När jag började skriva om detta kände jag att detta var ett lagom kontroversiellt ämne, det finns ju lite viktigare saker kan man tycka, men icke. Säger man att bilen nog, trots allt har lite mycket svängrum, jag då blir soffpotatisarna helt vansinniga. Inte kan man väl leva ett liv utan bil! Säger man i stället att bilen faktiskt har en bra egenskap och inte kan tas bort helt i planeringen får man fanatiska cyklister över sig som menar att bilar är minsann djävulens påfund (vilket faktiskt egentligen är Monsanto, ja, alltså djävulen personifierad på jorden).

Därför är det otroligt underhållande att läsa kommentarerna på en artikel i Sydsvenskan idag där man skriver om att det kanske kommer bli en folkomröstning angående biltullar i Malmö. För min del kan jag inte bry mig mindre om biltullar inför eller inte. Jag cyklar inne i stan eftersom det bara är korkat, jobbigt och sjukt osmidigt att köra bil. Ska jag ut ur stan på någon längre tur tar jag ibland bilen. Har jag råd och viljan att köra bil har jag fan i mej råd och vilja att kunna betala lite för att jag smutsar ner och bullrar runt i närmiljön för andra människor. Har jag inte råd med det ska jag förmodligen inte köra bil heller. Sen kan jag förstå att vissa blir lite förskräckta, speciellt om man pendlar från en sovstad utanför Malmö och in i centrum. Vi har ju alltid kunnat köra in till jobb i de centrala delarna, men är detta en faktisk mänsklig rättighet? Det finns många fördelar med att bo inne i stan, men jag gillar det inte överdrivet mycket, mycket på grund av allt buller och alla avgaser, något jag själv inte bidrar med särskilt mycket, men får leva med eftersom andra verkar tycka det är en bra ide. Ska dessa människor inte få göra som de vill då? Jo, absolut, men jag anser att vi kanske borde tänka om lite, alla KAN inte köra runt själv som fån i en 2 tons bil. Det funkar inte. Speciellt inte om man tänker på den oljetopp som är väldigt på tapeten att diskutera nu.

Det kommer bli väldigt dyrt att köra bil i framtiden och det kanske är något att fundera på innan man börjar skrika om att bilar minsann måste kunna köra inne i stan hur de vill och utan kostnad. Vi har under väldigt lång tid i Sverige byggt våra samhällen kring bilen. Är man inte lite förutseende och planerar för möjligheten att alla kanske inte kommer kunna köra bil i framtiden är man rätt pyrt på det.

Att utveckla och bygga ut alternativ kan komma att vara en nödvändighet i framtiden och varför inte börja redan nu? Är det verkligen så hemskt att inte kunna köra bil? Är det så hemskt att det ska kosta lite om man ”förstör” omgivningen för sina människor?