Inga löjliga bilresor

Idag blev det en cykeltur till affären i ösregnet. Ganska gött väder ändå när man har bra regnbyxor och jacka. Inte alls så otrevligt som många vill få det till. Tror jag ska prova fler gånger. :)

Här för leden fick jag ett mail från Kristina, som bloggar för Malmö stads kampanj "Inga löjliga bilresor", där hon undrade om hon fick ställa lite frågor om cykling. Kampanjen går ut på att man vill få fler att cykla inom staden och framför allt vill man få bort alla löjliga bilresor, enligt dom bilresor under 5 km (jag skulle nog säga 10km, men jag köper konceptet). Självklart ställer man upp på något sånt! Det är ju bara kul att få feedback på sin blogg och dessutom få säga vad man tycker och tänker. Sagt och gjort, i tisdags träffade jag henne och hennes fotograf i Pildammarna och vi pratades vid lite. Trevliga frågor och en trevlig pratstund. Sammanfattningen kan ni läsa på "Inga löjliga bilresor".

Ha en bra dag och cykla lugnt!

Hepp!

"It's not hard to be happy in Copenhagen"

Det verkar som om sommaren faktiskt är på väg att greppa södra Skåne. På morgonen kan man hoppa på cykel i bara en tjockare tröja. Solen skiner och det är i stort sett vindstilla. Cykelturen till bussen var en fröjd idag. Man blir på bra humör helt enkelt, och det märks. Folk ler, visar hänsyn och hälsar. Cyklarna har fullkomligt forsat fram från källarförråden och det är rakt igenom glada miner.

Glädje, hänsyn och cyklar är något vi har gemensamt med våra grannar här nere i Köpenhamn. Det visar sig också i en artikel i USA Today som publicerades för två veckor sedan. I ”It’s not hard to be happy in Copenhagen” kan man läsa om, i en amerikans ögon, ett paradis. Det nämns att det danskarna är bland de lyckligaste folken i världen (huruvida det stämmer låter jag dig som läsare ta reda på själv för tillfället). Några faktorer som nämns som skulle bidra till denna goda munterhet är en positiv uppsyn, statlig sjukvård, hög bildning, starka familjeband och mycket socialt umgänge.

Dessutom nämns danskarnas hängivenhet till att cykla, där 55% av Köpenhamnsborna tar cykeln till jobbet och skolan. Detta är något som jag verkligen tror har en betydelse, vardagsmotionen. Jag skulle gissa att samma slutsats skulle kunna dras i en stad i Sverige, eftersom svenskar och danskar inte är helt olika i sitt sätt att tänka.

Jag älskar meningen:

”It's a snap to take the metro from the airport and roll your bag to a hotel, dodging flocks of cyclists.”

Men då är jag ju kanske lite partisk I frågan vad det gäller cykling.

Vad säger ni, är vi lyckliga i Sverige, lika lyckliga som danskarna verkar vara? Kan det bero på att vi faktiskt har en sund inställning till att röra på oss och att vi faktiskt är ganska trevliga mot varandra?

Jag får återigen citera blogg-grannen på andra sidan sundet:

“Copenhagenize the planet. And have a lovely day.”

Dags för kommunerna att bekänna färg i ny undersökning

Efter gårdagens artikel i SvD så skriver de idag om hur cykelfrågan kan ha en inverkan på valet i år. Alla partier verkar inse att det är ganska så många som cyklar nu och att det bra blir fler, alla utom moderaterna. Men det är väl ingen som är förvånad över det heller. Nåja.

Årets kommunvelometer har kommit från Cykelfrämjandet som undersöker hur ett urval av Sveriges kommuner lyckats med sina cykelsatsningar. Det är verkligen blandad kompott, men en sak är kul att se, att Malmö hamnar på plats nummer två, strax efter Varberg och precis innan Göteborg. Bra jobbat Malmö kommun!

Det som Malmö främst har lyckats med och som drar upp betyget mycket är information och kampanjer som ska främja cyklingen i staden, men även cykelpolitiken verkar vara en stark sak i Malmö. Man har varit duktiga på at utvärdera och följa upp sina satsningar de senaste åren, något man får full pott för. Målen för cyklingen håller på att revideras och kommer att antas under 2010. Något som också nämns om Malmö är att c:a 80% av alla cykelvägar har fått vägvisning, vilket är väldigt bra. Utan vägvisningen kan det ju bli ganska klurigt att hitta ibland. Speciellt på sträckningar som går på smågator genom villaområden och parker.

Något som Malmö dock behöver jobba mer med och som de har gemensamt med kommunen på första plats, Varberg, är infrastrukturen. Den är väldigt dåligt utbyggd och här behöver man ta ett rejält tag. Jag är dock försiktigt optimistisk här eftersom Malmö har varit duktiga på att följa upp och utvärdera, vilket kan komma att leda till att de satsningar man gör kommer att hamna på rätt ställen och åtgärder och utbyggnad kommer ske på ett genomtänkt sätt där man fokuserar på cyklisterna. Dessutom verkar det som om att Malmö redan har börjat satsa, då de får bra betyg på de satsningarna som gjorts under 2009.

Kanske är det så att Malmö-politikerna har lyckats med konststycket att se helheten och inte som sina ”kolleger” i t.ex. Stockholm som inte alls verkar förstå vad det är som håller på att hända.

Jag måste också passa på att nämna Landskrona som också var med i undersökningen och hamnade i stort sett i mitten på det mesta. Kommunen får betyget att saker funkar och de satsar lite på utbyggnaden av infrastrukturen, men saknar mål och information för och omkring en satsning.

Ytterligare en kommun som måste omnämnas är Helsingborg. De var inte med i undersökningen, men har fått utmärkelsen Årets cykelfrämjarstad 2010 med motiveringen ”tack vare kommunens målmedvetna och ambitiösa arbete på att förbättra framkomligheten och säkerheten för cyklister”. Bra jobbat och ett stort grattis till att vara med på noterna när framtiden närmar sig!

Åter till skrivandet denna gråa dag! Hepp!

Är det verkligen så svårt att se helhetsbilden? Förmodligen om man lever i symbios med sin ratt i bilen.

Det är helg och cykeln står i säkert förvar i källarförrådet. Det kryper dock lite i benen eftersom det nu plötsligt blivit sommar i Skåne. Termometern visar strax under 18 grader och grönskan spirar utanför fönstret. Helt enkelt underbart!

Dessutom blir man glad när en av våra största tidningar, SvD, skriver en artikel om problemen för cyklisterna i Stockholm. Här skrivs det om Lena Maria Hagensen som har problem att ta sig fram på ett vettigt sätt med sin cykel på väg till jobbet.

Återigen kan man läsa om hur cyklarna i princip är helt förbisedda som trafikanter och cykeln som ett transportmedel. Som Malmöbo är jag privilegierad på det sättet att Malmö kommun har satsat hårt på cyklingen de senaste åren, vilket gjort att Malmö är en bra stad att cykla i. Detta blir ännu mer uppenbart när man läser om personer som bor i Stockholm, t.ex. personer som Lena. Lena nämner dessutom Köpenhamn som ett exempel, där hon själv bott i tio år. Skillnaden på synen på cykeln som transportmedel har jag tidigare skrivit om, del här på bloggen, men även i en debattartikel i Expressen. SvD punktar även upp tre punkter som är ett stort problem, punkter som vi cykelpendlare möter vare dag, nämligen:

• Vägunderhållet på många cykelbanor, främst i utkanterna av städerna. Detta gäller dels beläggning, men även sikt, nedfallna grenar och överväxta kanter.

• Trängseln på cykelbanorna. Framförallt gäller detta när gång- och cykel- och körbanor inte är skilda åt på ett vettigt sätt.

• Trafikrytmen. Att trafiksignalerna ofta inte är anpassade för lite lägre hastigheter utan för bilar som ska köra i 40 - 50. Tittar med på medelfarten i bilen när man kör är denna sällan högre än 20 - 25. Hade trafiksignalerna anpassats till denna hastighet hade det inte inverkat nämnvärt på biltrafiken, men underlättat oerhört för cyklister.

Det som är oerhört tråkigt när man läser detta är att trots att cykeltrafiken bara i Stockholms innerstad har ökat med 75% till c:a 150 000 cykelresor per dygn satsas det allt mindre på cyklarna. Investeringarna har minskat från 50 miljoner om året under tiden 2003 - 2006 till 10 miljoner om året (sätt detta i relation till 28 miljarder för 2 mil motorväg). Enligt Stockholms miljöborgarråd, Ulla Hamilton vill regeringen hellre satsa på integrerad trafikpolitik där alla trafikslag gynnas. Enligt mig verkar det inte vara deras ambition eftersom det skulle behövas mer satsning på cyklarna eftersom andelen här ökar OCH att infrastrukturen som den ser ut idag inte räcker till. Trots detta har man valt att minska anslagen till cykelinvesteringar. Hur Ulla Hamilton löser den ekvationen skulle vara intressant att se, för jag har svårt att hitta en logisk väg ur den.

Vad politikerna inte verkar ha förstått är att genom att öka framkomligheten och lättheten att cykla inte innebär en sämre framkomlighet för bilarna, om något så blir det tvärtom eftersom cyklarna då har ett alternativ som fungerar bra och slipper uppehålla sig på körbanorna avsedda för bilar. Nä, lite mer diskussion om cyklingens positiva effekter skulle behövas både i media och i politiken, för när det diskuteras så är det ofta mest hur jobbigt det kommer bli för bilisterna och hur farligt det är att cykla. Det är inte farligt att cykla, det är knappt ens jobbigt. Det blir inte svårare att köra bil. Cykeln finns inte bara för att det är en kul grej, det är ett outstanding transportmedel. För en gång skull ska jag säga tack till SvD som skrivit en bra artikel, något som inte (enligt mig) händer tillräckligt ofta.

Ha en trevlig helg i trafiken! Hepp!

Bloggat om detta: Grönt Stockholm, Folkpartiet i Nacka, OZONE.nu

"Cykler der ligger og flyder"

Våren har äntligen kommit. Cykelturen till förskolan och sedan till bussen var helt underbar. Idag saknade jag min cykelpendlingen mer än vad jag någon tidigare gjort.

Jag har tidigare kritiserat Förbifart Stockholm som ett tok-projekt utan dess like. Anledningen till min kritik är att jag inte anser att det kommer lösa problemet med köer i biltrafiken. Idag får jag vatten på min kvarn när man i SvD kan läsa om Trafikverkets prognos som säger att om 10 – 15 år kommer inte kapaciteten räcka till utan det kommer uppstår köer. Eftersom 17 av de 21 kilometrarna kommer gå i tunnlar kan man inte tillåta lång köer eftersom det kommer riskera säkerhet och folks hälsa. Jag vet inte vad ni säger, men för 28 miljarder i skattpengar kan jag komma på lite andra bra saker som man kan göra. Jonas Eliasson, professor i transportsystemanalys på KTH, menar att om man skulle bygga vägen med mer än de sex fält som planeras idag, d.v.s. bygga den för att möta kommande behov, skulle det inte vara samhällsekonomiskt hållbart.

Jag tror att det enda sättet man kan komma runt köerna i trafiken är att det körs färre fordon på våra vägar, speciellt i storstadsregionerna och inne i de centrala delarna av våra städer. Ju fler vägar vi bygger, desto fler väljer bilen eftersom det blir smidigast. Så länge bilkörandet och bilparken ser ut som den gör idag är det inte ett alternativ. Miljön och folkhälsan kommer inte klara det hur länge som helt. Hur får man då ner andelen bilar på våra vägar? Fixar fler tåg och bussar? Absolut, det kan vara en lösning, men jag tror inte att det får de inbitna bilisterna att åka kollektivt, det är helt enkelt inte tillräckligt attraktivt. För att runt problemet med köer och för mycket trafik krävs det att man ändrar beteende och tankesätt. Det innebär inte nödvändigtvis att man ska försvåra för bilister, vilket många gånger verkar ses som en lösning, utan om att börja tänka i andra banor och göra alternativen mer attraktiva, för min del hade jag ju gillat om man börjar tänka cykel.

Återigen kan man titta över sundet här nere till Köpenhamn, där tekniska- och miljöadministrationen har inlett något som heter ”Giv et praj” eller typ ”underrätta oss” på svenska. Det är en portal där man kan rapportera in saker som stör i stadslandskapet. T.ex kan man rapportera in hål och kanter i cykelbanan, avsaknad av ramper vid överfarter och avsaknad av linjer och filer för cyklister. Dessutom kan man rapportera in ”Cykler der ligger og flyder”, vilket för en svensk är ett fantastiskt utrryck.

Jag hoppas att Malmö med sin nya cykelsatsning kommer titta mycket över sundet. Det finns mycket att hämta där. Kanske Tokholmarna skulle inse att det finns en värld utanför vägtullarna som har bra lösningar på problem som inte behöver finnas. Återigen, jag vet inte, men 28 miljarder för 2 mil asfalt som dessutom inte kommer göra någon skillnad. Det låter ganska korkat!

Ut i våren, eller i varje fall njuta av den genom fönstret eller under lunchen!

Hepp!

Tycker du verkligen cykling är så roligt? Nä, faktiskt inte.

Denna månad har jag inte cyklat en enda gång till jobb, utan det har blivit buss för hela slanten. Precis som jag skrivit så många gånger innan här på bloggen gör cyklingen att jag är vaken väl på jobb och jag jobbar mycket effektivare under dagen. Denna månad har jag åter igen fått det bekräftat. Efter att ha suttit på bussen och skumpat eller för den delen suttit i bilen är man seg och trött i huvudet och det blir en slow-start utan dess like. Dessutom går kaffekonsumtionen upp rejält.

Nåja. En fråga som jag fått under dessa två veckor utan cyklingen till jobb är om jag saknar det och om jag verkligen tycker det är så roligt att cykla 5 mil till och från jobb. Svaren är ja och nej. Ja saknar det enormt mycket. Nu när cyklingen blivit en del av rutinen på morgonen för att komma igång och strukturera tankarna inför dagen och på eftermiddagen för att varva ner och tömma huvudet på jobbtankar. Klart jag saknar det! Men, tycker jag verkligen det är så kul. Nä, egentligen inte. Att cykla är för mig som att ta bussen, tåget eller bilen. Jag ska från punkt A till punkt B, hur jag tar mig mellan dessa spelar faktiskt inte så stor roll. Det som valet fallet på är det som gynna mig mest. Egoistiskt tänkande som enbart rör mig själv. Fantastiskt! Det är ju precis så det ska vara. Kan man få sig själv att göra saker som är bra för ens hälsa och humör och dessutom göra omgivningen en enorm tjänst är det berättigat att vara egoistisk, ordentligt egoistisk.

Så, att cykla är ett sätt att transportera mig. Punkt. Det är snabbt, oerhört mycket snabbare än något annat i en stad., det är bra för mig, min omgivning och miljön och det ger en behaglig känsla. Två cykelbloggsgrannar som också känner på detta sätt, och illustrerar det fint är Copenhagenize och en fin liten undersökning som hittas på Cycleicious.

Men, om jag nu inte tycker det är så kul att cykla, hur motiverar jag då mig själv att ta cykeln överallt? Tja, det finns som jag precis sagt så otroligt mycket att vinna på det; motion, PENGAR, tid och MILJÖ. Faktum är att det är, rent ut sagt, korkat att ta bilen när man ska röra sig inom stan. Varför envisas folk med att göra det? Jag ska ärligt säga att jag inte vet. Jag hoppar också in i bilen ibland och är korkad, men jag vet inte varför. Varför gör man det? Varför gör just du det?
Sen är det ju det här med lätttillgängligheten och ”smidigheten” att cykla. I Malmö är det väldigt bra, i Lund är det helt ok, och det verkar bli bättre även i resten av Sverige, men det finns fortfarande många problem. Cykelidag tar upp ett med konstig skyltning, Cykelsmart ett annat med hur barnen idag fostras till ett mer stillasittande liv och Cykla i Malmö tar ofta upp ytterligare ett, nämligen kombinerade gång- och cykelbanor. Man måste börja tänka cykel i våra städer och sluta fundera så mycket över hur vi ska hantera en ökad biltrafik. Bilarna ska inte vara inne i de centrala delarna. Det finns så många andra lösningar. Dessutom kan man dagligen se olyckor där antingen en bil kört på en cyklist eller där cyklar på cykelöverfarten orsakat en olycka (t.ex. Aftonbladet och DN.)

Jag ser en ljus framtid för cykeln som ett transportmedel. Fler upptäcker de positiva sidorna med att ta cykeln, även om det inte alltid är så kul. Men hur det än är, det är ganska skönt att få röra på sig, det är mycket få människor som inte tycker det och cyklingen är ett behagligt sätt att göra det på.

Cykla lugnt!

Glad att jag valt cykeln när världen ställs på ända

Har inte blivit något cyklande till jobb på ett tag nu. Har faktiskt införskaffat ett busskort och kommer åka buss ett tag framöver. Anledning? Snart är det broloppet och löpträningen får gå före cyklingen. Av någon anledning gillar inte kroppen att först cykla 5 mil fram och tillbaka till jobb och sedan ge sig ut och löpträna. Vad konstigt.

När jag nu åker buss, som är ganska bekvämt, men sjukt tråkigt, får man ju roa sig med något och det blir musik och en bok. Boken jag läser nu, som jag förhoppningsvis kommer att skriva en liten rapport om här sedan, är bra. Det är en bok som jag egentligen inte borde läsa för jag blir så in i H-E förbannad. Det senaste kapitlet tog upp hur vi utvinner våra råvaror, så som olja, kol, guld och så vidare. Man blir verkligen mörkrädd och för min del är det helt ofattbart att det inte har blivit bättre på väldigt lång tid. Ett exempel som tas upp är Shells prospektering och utvinning av olja i Nigeria, ett annat är Chevron’s (före detta Texaco) utvinning av olja i Ecuador. Om man kan kalla Al Qaida för terroristnätverk (vilket jag absolut kan hålla med om) så kan man definitivt kalla Shell, Chevron och för den delen BP för terroristorganisationer. Den enda skillnaden är att de tre senaste är koncerner, bolag, företag, kalla det vad du vill. När och hur det blev så att människor inte längre bestämmer över vad som är rätt och fel och hur vår (faktiskt enda) jord ska behandlas. När och hur blev det så att multinationella koncerner kan göra som de vill? Förorena vatten, skövla skog och förgifta befolkningar utan att det kostar dom en nickel? Skumt.

Svaret sitter de flesta nog inne med själv om man bara stannar upp en minut och tänker efter, tittar på sin mobiltelefon, på sin bil, på sitt hus, på sina fingrar, kläder, sitt beteende. Ja, det handlar som alltid om pengar.
Kanske skulle det sitta fint om man någon gång stannar upp mitt i ett steg och funderade på vad det är som håller på att hända med vår omvärld. Det kan vara svårt att greppa och förstå att det som händer i Afrika, Sydamerika eller Asien inte stannar där utan påverkar våra liv och vår hälsa. De slutna system som vår jord innebär kan ibland vara väldigt svårt att ha i åtanke när det är så lätt att hoppa in i bilen. Jag har själv svårt för det ibland, och då har jag ägnat större delen av mitt liv åt forskning och studier i ekologi som just handlar om samspelen och kretsloppen i naturen. Ljuspunkten för mig är att det är fler och fler som verkar inse det totalt förkastliga i vårt sätt att behandla vår jord, det är också fler och fler som aktivt arbetar och kämpar för att ändra på saker som dessa. Det gäller bara att få till en ekonomisk kostnad för miljöförstörelsen, förorening av vatten, grävande av enorma hål, spridning av gifter och så vidare. Men det är nog på väg eftersom vår tids profeter (hur dom nu blivit det), ekonomerna, har börjat inse att detta är något oundvikligt och nu tar med detta i sina modeller.

Nä. Jag har trots allt ganska stora förhoppningar om framtiden. Människor verkar känna på sig att det är något som gått snett och det verkar finnas en vilja att förändra. Jag ser fram emot de kommande åren med spänning. Till dess är jag otroligt glad att jag redan nu har börjat ställa om mitt liv till ett mer hållbart leverne, cykeln som transportmedel, mer källsortering (fast Malmös kommunala bostadsbolag, MKB, inte kan tillhandahålla någon form av källsortering), mindre slösande och absolut mindre konsumtion. Mår jag sämre och har mitt liv blivit lite mer obekvämt? Absolut inte, tvärt om. Jag har nog aldrig mått så bra faktiskt och dessutom har jag väldigt mycket mer tid över till annat. Enligt mig är det definitivt en win-win situation att ställa om.

Läs mer om oljan och töntarna som tar upp den och även om peak-teorin:

BP1, BP2, BP3

Shell1, Shell2, Shell3

Chevron1, Chevron2

Peak1, Peak2, Peak3