Idag blev det bil till Lund. SJUKT vad det är tråkigt att sitta still i bilen inne i Malmö och sedan bara köra rakt, rakt, rakt, rakt och rakt längs motorvägen. Dessutom slappnar man knappast av när man kör, vilket man verkligen känner när man kommer till jobb.
Jag har haft lite diskussioner om detta med mina kolleger, som säger att de visst är avslappnade när de kört, att bilkörningen är en avslappning. Jag har utmanat dom och tyckt att dom inte kan veta det förrän dom provat cykeln som alternativ. Sagt och gjort, dom har testat cykeln några gången och de har uteslutande kommit fram till att, nä, dom var nog inte så avslappnade som de trodde när de kom till jobb efter att ha kört bil. Inte i jämförelse med när dom cyklar.
Detta är ganska typiskt för kroppens sätt att hantera stress. Kroppen håller tillbaka symptomen och man kan absolut känna sig avslappnad trotts kroppen inte på långa vägar är det. Eftersom vi i vårt samhälle lever ett ganska snabbt och intensivt liv får kroppen sällan vila och till sist klarar den helt enkelt inte av att hantera påfrestningen. Bägaren rinner över och det är då vi känner att vi börjar närma oss den berömda väggen. Vissa stannar upp och lyssnar när denna signal kommer och kan hantera sin stressade situation genom att ta det lugnt en period och/eller lägga om sitt liv. Andra vet inte vad kroppen säger till dem eftersom de aldrig lyssnat och lärt av sig själv eller så skiter de helt sonika i vad kroppen säger. Det är denna andra kategori som hamnar i riskzonen för att springa med huvudet först rakt in i väggen. Gör man detta är det väldigt svårt att komma tillbaka, vilket alla som gjort det kan intyga.
För min del har jag en mycket nära släkting (familjemedlem) som gjorde detta för många år sedan, innan det egentligen fanns ordentligt beskrivet av läkarkåren. Jag var ganska ung då och förstod inte riktigt vad som hände. Personen förändrades mycket och var helt inkapabel att göra vissa saker. Ja, det var faktiskt totalt omöjligt att göra någonting. Denna person kom aldrig riktigt tillbaka utan slutade jobba och fick bli sjukpensionär. Idag är det bättre, mycket bättre, men långt ifrån bra. Det märks om inget annat i situationer där stress och press uppkommer. Det blir helt enkelt otroligt svårt att hantera och kroppen gör tvärstopp.
Mot depressioner som uppkommit som utmattningssymtom eller mot stress ordineras idag många gånger motion. Motion motverkar vårt stillasittande liv, får igång blodcirkulationen och syresättningen av kroppen. Det gör också att vi många gånger måste släppa sakerna vi har i huvudet för att koncentrera oss på just motionen. Det har också visat sig att det finns andra metoder för att förstärka och underlätta det egna arbetet för att hantera och upptäcka stress. Det är bl.a. detta som gjorde att jag började jobba med Jongleringsskolan där stresshantering var det första som jag började utbilda personal i. Detta utvidgades senare till att skapa hållbara organisationer där ett hållbart ledarskap leder till att företagets anställda mår mycket bättre och på så sätt jobbar effektivare, har lägre sjukfrånvaro och kortare och färre sjukskrivningar. Detta gör inte bara situationen för individerna i organisationerna bättre, utan sparar en rejäl hög pengar för företaget som helhet. Som alla vet är det personalkostnaderna som är den högsta utgiften för ett företag med allt vad anställda innebär.
Nu svävade jag iväg rejält från cyklingen, men faktum är att vardagscykling är inte något jag pratar om bara för att jag råkar gilla cykeln som trasportmedel, utan för att cykeln skulle kunna hjälpa på så många nivåer i vårt samhälle, i privatlivet, i arbetslivet, samhällsekonomisk nytta och ur en hälsoaspekt.
Nog pratat om detta. Ta cykeln för att ge kroppen en avslappnade stund på väg till och sedan på väg från jobb.
Cykla lugnt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar