Gästbloggare: Fanatiskt sekundjagande

Idag blir det ett gästinlägg här på Malmö – Lund på cykel. Det är min barndomsvän Kristofer Hallgren som har funderat lite över sin egen cykling. Kristofer är inte från början någon hängiven cyklist, förutom att vi cyklade en hel del när vi skulle något i vår ungdom, utan möjligen en av dom jag dragit in i cykelpendlandet. Vi tillhör skaran som aldrig skaffade moped, utan tog cyklarna i stället, så steget var nog inte så långt. Kristofer är rymdfysiker i botten och har doktorerat på Max Planck Institutet för Solsystemsforskning i atmosfärfysik, vilket han nu forskar vidare inom. Håll till godo!


Jaha, då var det dags att byta till sommardäck igen, inte på bilen som man först kan tro utan cykeln. En så banal, och oftast vardaglig förändring, spelade en ganska stor roll för hur jag förändrats som cyklist.

Jag började cykla till jobb för snart 2 år sen. Till att börja med var det ganska sporadiskt, jag var en utpräglad fint väder-cyklist, och på en cykel som förmodligen inte var tänkt att cykla på överhuvudtaget. Sakta men säkert ändrades rutinerna och cyklandet blev en del av vardagen. För ungefär ett år sen gjorde jag slag i saken och införskaffade mig en riktig cykel (mer om det vid ett annat tillfälle) och med det så blev cyklandet mer regelbundet. När sommaren började närma sig slutet insåg jag att antingen fick jag sluta cykla till jobb eller förbereda för nya (cykel)utmaningar - min vana trogen valde jag det senare alternativet och skaffade vinterdäck.

Vi spolar tillbaka bandet något för att kort diskutera hur mycket tid jag behöver på cykeln för att komma till jobb. Jag har ungefär 25 km till jobb med cykel vilket i sig inte är någon enorm sträcka, problemet ligger i det faktum att hälften är på
grusväg med en ungefär 300 m hög ås i mitten. Ungefär som att det alltid är motvind i Skåne har jag alltid uppförsbacke... När jag började cykla, på den där tvåhjulingen som jag i min godtrogenhet köpt som en cykel trampade jag på som en vettvilling och var glad om jag kom fram till jobb 1.10 senare. Jag blev snabbt en sekundjägare och for ibland fram genom stan med livet som insats för att vinna tid. När jag skaffade den nya cykeln skalade jag av nästan en kvart utan att ens anstränga mig mer. Det ligger givetvis ett visst mått av träning dolt i de siffrorna men det stod klart att en bra cykel gör skillnad. Efter den första glädjechocken var jag tillbaka på sekundräknarplatån. Regniga dagar drog ner tider på grund av lera och var dubbelt jobbiga. Varje cykeltur blev en tävlan mot klockan och jag blev besviken över hur sakta jag förbättrade mina tider. Hösten kom, med den mer regn och slutligen morgonfrost.De nya vinterdäcken monterades och det blev dags för ännu en cykelvecka - det kändes som att jag satt på den gamla järnhästen igen och jag kämpade för att komma under timmen än en gång. Det gick så trögt att jag ett tag funderade på om jag hade en infektion i kroppen, men det var helt enkelt den ökade friktionen av vinterdäcken som satte sina spår i låren. En helt ny insikt i vad det betyder för bränsleförbrukningen med vinterdäck på bilen infann sig. Missförstå mig nu inte om att vinterdäck är av ondo - jag skulle aldrig cykla den sträckan utan dem. De gör en enorm skillnad och den enda gången jag faktiskt ramlade under hela vintern var när man plogat väg och cykelbana, men inte övergången från cykelbana till väg...

När jag väl vant mig vid vinterdäcken var det dags för nästa utmaning. En tid av hög arbetsbelastning krävde att jag fortsatte jobba vissa kvällar hemma - laptopen åkte ner i ryggsäcken. Tillbaka till storflås i uppförbackarna igen och timmen var ett faktum.

Finns det en sensmoral i allt detta - jag hoppas det. När jag började cykla jagade jag sekunder och hetsade mig mentalt för att bli snabbare varje dag. Det är onekligen en otroligt bra träningsregim, men kan ibland vara mentalt nedslående. Jag cyklar inte som jag gör som en del av en OS-satsning - utan endast för mitt eget höga nöjes skull och träningen är en positiv effekt av det hela. Att jaga sekunder tar mycket glädje och avslappning från cyklandet. Varje förkylning, pubkväll med kompisar osv märktes direkt på tiderna (även det en ögonöppnare) men med tiden slappnade jag av. Jag kan inte göra så mycket åt rödljusen i stan, vinterdäcken bromsar och ibland behövs laptopen. Nuförtiden cyklar jag bara och njuter av det. Givetvis behövs det fortfarande en dusch och ibland när jag känner mig stark trampar jag för kung och fosterland men glömmer oftast kolla klockan vid starten.

Fast nu när sommardäcken åkt fram igen kanske jag slänger ett extra öga på
klockan...