Äntligen…

…var det dags att ta årets första cykeltur till jobb. Dimman låg tät över de skånska åkrarna och dim-frosten la sig fint på fleecejackan. Den täta dimman gav omgivningen en stillhet som var skön att cykla i, den dämpade ljudet från städernas larm och tog bort bilden av den stressade motorvägen som löper parallellt med cykelstråket, c:a 1 kilometer bort.

Idag tyckte jag nog att det var fler cyklar än vad det brukar på cykelbanorna mellan Malmö och Lund. Inte så att det störde, utan så att man fick en skön känsla av att det kanske kommer vara så att fler väljer cykeln framför alternativen för att ta sig till arbetet. Det är ju det jag själv strävar efter, att ändra mitt liv till ett lite mer hälsosamt lyxåk, genom att få bättre vardagsmotion, tänka mer på vad jag stoppar i mig och inte stressa för något som varken jag, min familj eller miljö och omgivning mår bra av. En del av cyklisterna jag mötte såg trötta och slitna ur, måhända första cykelpendlingen? Det blir bättre efter några gånger, ge inte upp. Man lär känna vägen, man lär sig på vilka delar av vägen kroppen kommer skrika sluta trampa och när kroppen säger ”fantastiskt skönt det här”. Andra jag möter ser målmedvetna eller rent av pigga ut. Inte undrar på det. Man är ju på väg till jobb och känner att man gör något för sig själv och alla andra under färden, man mår bättre av att få röra sig, man är pigg i huvudet när man kommer fram och avslappnad i kroppen när man slutar trampa. Det GÅR inte att vara stressad, eller jo, om man väljer att vara det trots att det inte finns någon som tackar en för det.

Två reflektioner jag hade på vägen till jobb idag väljer jag kalla ”Katastrofen i Burlöv” och ”Förfallet i Lund”. Arlöv och Burlöv, en av orterna där invånarna lider mest av trafikbuller, är lite av min mardröm som cykelpendlare. Där är mycket trafik och usla cykelbanor. Inte undrar på att det är där folk lider mest av buller. Cykelbanorna liknar mest en slingrande snok med stora hål i ryggen . Denna sträcka är absolut en av de mest energisugande under hela turen mellan Malmö och Lund. Man borde verkligen se över cykelinfrastrukturen här. Sen är det Lund, Sveriges cykelstad, eller hur! Det första som möter mig när jag kommer in är en ny gigantisk skylt med ord i stil med ”Välkommen till S:t Lars, Lunds grönaste företagsområde”. Metrarna därefter fastnar men i kaoset av bilar på de små gatorna. S:t Lars området är det området i Lund som bilarna kör tätast och där cykelvägarna… eller vänta, där är inga cykelväger. Hur kan ett område vara grönt om det är helt överfullt med bilar och inte ett fungerade cykelnätverk? Förvisso är där mycket träd och en väldigt fin park, men jag vet inte om det berättigar en ”skrytskylt”. När man sen kommer ut från Lunds ”grönaste område” och fortsätter längs Malmövägen norrut möts man på cykelbanan av en stor snövall. Snövallen sträcker sig över hela cykelbanan och mitt i den finns ett litet spår för cykeldäcket att klämma sig igenom. Till saken hör att detta i stort sett är den enda snön jag ser under mina 2,5 mil. Hur f-n tänkte dom när dom skottade upp snön där? Den vallen måste varit ganska stor från början med tanke på att det har varit smältväder ett par veckor nu.

Well, på det hela taget var årets första cykelpendlartur fantastisk. Att komma till jobb avstressad och klar i huvudet gör underverk för både en själv och ens arbete. Även antalet cyklister jag mötte idag gjorde mig glad och jag hoppas att få se ett par av dom, eller varför inte alla, även resten av året.