Kroppen svarar inte riktigt. Efter en löprunda i måndags kväll och cyklingen till jobb i tisdags kändes kroppen i toppform, lite trött, man annars bra. Men återhämtningen kom inte riktigt och har fortfarande inte infunnit sig. Kroppen svarar helt enkelt inte, så idag fick det bli buss, men kanske cykel i morgon, om inget annat för att få igång systemet igen.
Idag känner jag att jag måste skriva om en tanke som ofta far genom mitt huvud. Jag har tangerat ämnet innan och det gäller organisationen och målen vid Lunds universitet (och andra universitet i Sverige för den delen). I gårdagens sydsvenskan kunde man läsa en av dom bästa artiklarna som publicerats där på väldigt länge mellan travarna av reklam för julbord och fina bilerbjudanden. Det handlade om "Nobelfabriken" eller det molekylär biologiska labbet i Cambridge (LMB) som "producerat" 14 Nobelpris. 14 Nobelpris!!! Smaka på den!
Artikeln handlar om årets pristagare i kemi, Venkatraman Ramakrishnan, som pratar om hur det kan komma sig att just LMB är så framgångsrika. I artikeln nämns ett par saker som anses vara nycklarna till detta. För det första är det inget superglamoröst "kungarike" (som dom kallar det i artikeln), utan en arbetsplats där det finns plats för forskning med mycket hög kvalitet. Där titlarna spelar mindre roll än gemenskapen och där hierarkin ersätts med umgänge och samarbete. För det andra, och enligt min bestämda uppfattning det absolut viktigaste, är att det är statsfinansierade forskare som inte är beroende av externa medel. Både Venkatraman Ramakrishnan och hans kollega, Daniela Rhodes Bargellini, är rörande överens om:
"...att kreativitetens bästa vän är friheten som kommer av att slippa söka externa anslag. LMB finansieras med skattepengar via det brittiska medicinska forskningsrådet, och tvingas inte välja forskare efter deras förmåga att dra in pengar."
Detta är något som de svenska universiteten borde lyssna mer på. Idag är forskarna i Sverige inte bara tvungna att söka pengar till sin forskning, utan också till halva deras egen lön och dessutom sina doktoranders löner. Detta motiveras av att den konkurrens som detta skapar skulle stimulera till bättre forskning. Detta är en helt befängd uppfattning, vilket troligen bara är en dålig ridå för att dölja faktumet att man inte vet hur man ska fördela pengarna. Att man skulle behöva ansöka och få in externa medel för att bedriva en del av sin forskning säger jag inget om, det kan tvärtom vara bra för att en forskare inte ska bli bekväm och sluta utföra sina sysslor.
Med den politik som universiteten idag driver forskningen fortsätter man på linjen att gå från hypotesdriven och nyfikenbaserad forskning till en massproduktion av medioker kvalitet. Som forskarna vid LMB säger, vågar man sig inte på dom stora frågorna när man är tvingad att publicera i hög fart. Man vågar helt enkelt inte ha fel.
Jag tror bestämt att det är dags för våra kära ledare att vakna och när dom plockat ut kudden ur örat kanske vi en dag får den största kvalitetsutmärkelsen vi kan få inom vetenskapen, ett Nobelpris.
Det blev inte mycket cykelprat eller miljötankar denna gång. Men det kommer!
Hepp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar