Bröllopspar på hjul

Vi var på väg (denna gången i bil) när vi ser ett brudpar kommer cyklande på cykelbanan. Både jag och frun skriker "vi måste vända och ta ett foto". Sagt och gjort! Vi vänder om och stoppar paret och brudgummen får sig en liten välbehövlig vila under turen i sol och värme. Elin och Alexander, vi önskar er all lycka i framtiden och det var med STOR glädje vi såg er på cykeln, helt underbart!

(ursäkta kvaliteten, men min gamla Ericsson är en telefon, ingen kamera)

Informativ och äckligt pedagogisk film om att inte cykla på trottoaren.

Så kom äntligen regnet till sydvästa Skåne också, riktigt gött. Cykeln fick stanna inne idag, däremot tog fötterna till hjälp när vi skulle och handla och fick en grym promenad.

Hittade en liten video som på cyclelicio.us och den är gjord av Chicago Department of Transportation för att ta upp frågan om säkerhet och att cykla på trottoarer. Nu har ju inte Sverige och USA samma trafikregler, men det finns en del poänger i videon. Självklart är det att man inte ska cykla på trottoaren, det kan faktiskt få väldigt tråkiga konsekvenser och man bör visa så pass mycket hänsyn i trafiken, annars är det tveksamt om man ska vistas i den över huvud taget.

Två poänger utöver detta är något som jag skrivit lite då och då om här på bloggen. Det första är att, som man ser i videon, är det oerhört viktigt för cyklister att räcka ut handen när man ska svänga. Like självklart ska det vara att räcka ut handen som det är att blinka med bilen (vilket många Malmöbor suger hårt på). Det andra är att det inte är så farligt att cykla i trafiken bland bilarna. Det handlar mycket om att vänja sig. Man måste vänja sig vid att ha bilar tätt inpå sig, man måste vänja sig vid att läsa av biltrafiken och man måste vänja sig vid att bilister inte kan läsa ens tankar, utan att man måste visa var man ska och att man finns på körbanan (visst finns det nötter som inte fattar att man är där ändå, men, men...).

Så, håll tillgodo med en liten film så här inför helgen. Den är lite töntig får jag nog själv säga, men som sagt. Informativ och äckligt pedagogisk!



Cykla lugnt i helgen!

Ett extraordinärt liv, minst sagt!

Det är semester och det känns. Får inte mycket gjort, precis som det ska vara. Skriver inte så aktivt här, inget händer här hemma vad det gäller hushållssysslor och cykeln får endast korta turer; till stranden, till skate-parken och in till stan. Men, det är väl det som cykeln är bäst till. En sak som dock får lite mer tid under semestern är läsning av böcker, något som inte görs i enorma mängder annars eftersom det är så mycket annat som ska läsas i jobbet.

Så, jag sa försöka göra en första bokrecension här på bloggen. Det kanske blir mer tankar och reflektioner om och kring boken än vad det blir en ren recension. Boken handlar inte om cykling, infrastruktur eller hållbar utveckling, utan är en biografi med titeln, ”Into the Unknown: The Remarkable Life of Hans Kraus”. Boken var för mig oerhört fängslande, förmodligen för att jag i Hans hittade en likasinnad själ vad det gäller synen på och respekten för naturen och det liv naturen kan ge till själ och kropp, men även när det gäller Hans syn på skador och läkande. Jag är inte på något sätt utbildad läkare, endast biolog med viss kunskap om människan som biologisk varelse, men jag har så länga jag kan minnas tränat och använt träningen för att må bra, hålla mig frisk och bli frisk när något varit fel. Hans Kraus var, i början av 1900-talet, först med att kopplade ihop motion med hälsa och insåg att många av de åkommor som vi ådrar oss beror på att vi motionerar för lite, något som jag tidigare har hänvisat till. Under tiden Hans verkade som läkare i Europa fick han smeknamnet ”The knee doctor”. Detta berodde på att han hjälpte många skidåkare som ådragit sig knäskador och fick upp dom på benen ovanligt fort. Standardproceduren på den tiden var gipsning och ordinerande av sängliggande i många veckor. Det var dock emot allt Hans stod för och det var här hans tankar gick isär från resten av läkaretablissemanget. Hans använde inte gips och beordrade sina patienter att börja röra den skadade kroppsdelen så fort som möjligt, “immediate mobilization”, istället för “immediate immobilization”. När Hans och hans familj fick fly till USA på grund av andra världskriget, fick Hans börja om från början med att skaffa en läkarlicens i det nya landet och öppnade så småningom en ny mottagning. Hans såg samma mönster i USA som i Europa, fast värre. Ett bra exempel är en av undersökningarna, som också beskrivs i boken, där han såg att barn i USA var mycket svagare och hade sämre hållning än sina likar i Europa. Hans ansåg att detta kunde bero på att förhållandena i Europa efter andra världskriget var mycket tuffare än i USA. Barnen i Europa gick och sprang till skolan och var det mer än 5 km så cyklade man; i USA kunde man åka bil. Den rapport Hans skrev på detta kom president Eisenhower tillhanda och gjorde honom chockad. Hans började sina försök med att lansera en kampanj för att införa mer motion för barn, främst träning som stärkte musklerna som används för att bibehålla en bra hållning (idag kallar vi detta Core-träning på gymmen). Här fick Hans sin först inblick i politiken när hans hopp först steg när nu presidenten stod bakom hans kampanj, men blev snabbt varse att det var mycket prat och väldigt lite verkstad. Hans fortsatte med att bota sina patienter och blev så småningom åter välkänd, denna gången som ”the back doctor”. Denna titel gjorde att han så småningom kom i kontakt med John F Kennedy och fick i uppdrag att bota dennes ryggsmärtor som han haft i stora delar av sitt liv, något som många läkare innan honom totalt misslyckats med.

Hans var dock inte enbart känd inom läkarvärlden för sina revolutionerande metoder, utan även en av de största inom klättringen. Han var känd för sina smått otroliga första bestigningar och sättet han gjorde det på var minst sagt spektakulärt. Man måste ha i tankarna att man på den tiden inte hade dagens moderna klätterskor med friktionsgummi, nylonrep och klätterselar, utan man klättrade med sneakers och rep av hampa knutet runt midjan, om man nu hade ett rep över huvud taget. Hans och en vän till honom började också utforska ett nytt klätterområde som heter Shawangunks, som idag är ett stort och välkänt natur- och rekreationsområde.

Boken (som bara finns på engelska, men är skriven på ett hyfsat lätt sätt) är bra skriven av Susan E.B. Schwartz och man tappar aldrig suget efter att få veta mer om Hans. Hans är verkligen en person som lätt blir en idol och för mig växte han genom hela boken och har absolut en förebildsstatus nu. Hans arbetade med och för det han tyckte om och trodde på. Han klagade sällan och begärde aldrig något i utbyte. T.ex. behandlade han alla klättrare som på något sätt var anknutna till Shawangunks och mindre välbärgade gratis. Detta är en bok jag varmt kan rekommendera och som jag verkligen har haft svårt att skriva en liten sammanfattning om. Det har varit väldigt svårt att verkligen fånga Hans Kraus storhet i ord, något som Susan E.B. Schwartz lyckats med oerhört bra.

Titel: Into the Unknown: The Remarkable Life of Hans Kraus

Författare: Susan E.B. Schwartz

ISBN: 9780595357529

Pris: 215:- (Bokus), €13.32 (The book depository, fri frakt worldwide)

Slänger man inte mina skattepengar i sjön?

Foto: Al Ravenna (Wikimedia Commons)

Så var det äntligen lite semester. Blir lite mindre i år eftersom jag har en deadline på min avhandling. Dock kommer inte cykeln stå still. Det är ju fortfarande cykeln som är smidigast inne i stan och det är absolut det bästa alternativet när man ska till stranden eller till parken och grilla.

Sedan jag lyssnade på alla floskler på Almedalsveckan har jag funderat över prioriteringarna inom politiken och om det verkligen är så att politikerna vill Sverige och Sveriges befolkning det bästa eller om det är sig själv de bryr sig mest om. En sak som gör mig tokig, är när de två blocken slänger upp siffror efter varandra om hur många miljarder de tänker satsa på sjukvården för att få ner belastningen och få bort köerna. Missförstå mig nu inte, jag tycker vi ska ha en bra sjukvård, för min del tycker jag vi ska ha den bästa sjukvården i världen och den ska vara fri för alla som vistas i vårt land. Alla andra alternativ är egoistiska och politiska, inte rättvisa och logiska.

Varför blir jag då upprörd över att blocken vill satsa pengar i vården? Jo, hade det inte varit bättre att se till att göra något åt källan till problemet? Redan i början på 1900-talet kopplade Hans Kraus (klättrare och läkare) ihop motion och hälsa. I stället för att gipsa eller ordinera sängläge och piller, ordinerade han träning och/eller speciellt anpassade övningar. Det är inte särskilt svårt att fatta idag, alla vet om det, annars hade man inte sett den stora ökningen i köp av träningskort efter alla nyårslöften eller dagligen hört folk säga att de borde börja träna. Vi som tränar regelbundet är oftast särskilt medvetna om hur det känns om man slutar träna en period. Man mår helt enkelt väldigt mycket sämre; man blir trött, hängig, oengagerad, ineffektiv och tappar kreativiteten. Redan på Hans Kraus tid kunde man se att för lite motion ledde till ökad risk för diabetes, fetma, blodtrycksförändringar och cancer (ja, ni läste rätt, cancer). Om nu så är fallet, hade det inte varit läge att satsa lite mer på att förebygga välfärdssjukdomarna i Sverige? På det sättet hade man minskat trycket på vården avsevärt. Dessutom hade man sparat ofantligt mycket pengar på det, spara pengar samtidigt som folk mår bättre, man blir mer effektiv och saker och ting blir mindre jobbiga? Så, varför inte se till att folk rör sig i stället och framförallt, VARFÖR HAR MAN TAGIT BORT IDROTTEN I SKOLAN. Vilken jubelidiot var det som tog det beslutet. Det är förmodligen ett av de största misstagen som någonsin gjorts i Sverige, ett praktexempel på egoistiskt och ologiskt beslut. Börja där kära politiker, då ska ni få se att vi får lättnader på vårdtrycket.

Varför är det då vidare så svårt för folk att träna? Tja, ett av de vanligaste argumenten jag hör är att man inte hinner. Känn efter själv så inser du hur befängt det är. Det är ett så otroligt dåligt argument! Visst, har man två barn och ett heltidsjobb (jag har själv ett barn och ett heltidsjobb) finns inte mycket tid över, men det behöver inte ta mer än en 30 - 50 minuter att ta en löptur. Finns inte ens denna tid är det kanske läge att börja titta över sitt liv lite. Något som många inte ser är vardagsmotionen. DEN är det viktigaste vi har. Cykla till jobb i stället för att ta buss eller bil, cykla eller gå till festen eller in till stan, taxi, buss och bil är värdelöst och kostar pengar, ta trappor när du ser dom, inte rulltrappor och hiss. Nu säger den inbitne pessimisten kanske, ”spelar roll om jag går i trappor”. Jag det spelar en otroligt stor roll för välbefinnandet och dessutom tar det ingen tid och kostar inga pengar. Vi har jobbat så hårt under så lång tid att behöva röra oss så lite som möjligt. Vi har jobbat så mycket på det att vi börjar må riktigt dåligt av det. Tokigt! Det är skönt att se att man t.o.m. får med håll av modebloggare och av ekonomibloggare.

Upp på hojen eller på med löparskorna nu och se till att bli och/eller hålla dig frisk!

Kan vi få Styr & ställ i Malmö?

Foto: Karin Mossberg


Idag i GP kan man läsa att det bara är en knapp månad tills Göteborgarna (och andra) kan cykla helt gratis på lånecyklar. Då är det nämligen snart dags att sjösätta 300 lånecyklar med namnet Styr & ställ. Det är helt gratis om du lånar cykeln i en halvtimme och sedan sätter tillbaka den, vill du ha den under längre tid går det bra att köpa ett abonnemang för ett mycket rimligt pris. Bra jobbar Gbg!

Kan man nu hoppas att vi får se något liknande i Malmö, kanske ett ställ vid varje station till den nya Citytunneln? Vi får se!

Cykla på och ha en bra dag!

Ny design

Så har jag äntligen fått tummarna loss att "pimpa" upp bloggen lite. När jag började skriva kändes det inte lönt att ägna tid åt att göra den läsarvänlig eftersom det från början är en blogg för mig själv och för att få ner min tankar under cykelturerna till och från jobb. Nu när jag skrivit ett tag och det för varje månad pekar uppåt i statistiken känner jag att det är dags att fluffa till sidan lite.

Sagt och gjort. Det som fick ur vagnen var min kollega Anna Persson, som gjorde en fantastiskt fin akvarell som ja kunde använda som header på bloggen (den ni ser ovan). Alla ingredienser man kan önska sig. Cykel, Turning Torso i Malmö, domkyrkan i Lund, humlor, strandskator och flockblommor. Tack för denna underbara bild Anna!

Hoppas bloggen fortfarande är tilltalande och att ni fortsätter läsa vad jag skriver, för i min enfald tror jag att det är texten som är det viktiga på en blogg.

Ha en skön kväll!

Ökad cyklism kräver ökad hänsyn från cyklister?

Idag är det lite paus från den otroliga värmen vi haft. Att cykla nu har varit ruskigt svettigt och det har behövts ett ordentligt tag för att återställa vätskebalansen i kroppen när man varit igång. Man kan tycka att det ska ha varit lite svalare mellan 6 och 7, men under morgon-skejten har vattenflaskan tömts i en rasande fart. MEN, bättre det är att slira runt på isiga cykelbanor.

En annan sak som sommaren för med sig är en grym ökning av antalet cyklister på cykelbanorna. Det gör att det bitvis går lite långsammare och att man får se upp lite mer. Det känns ganska bra och som ett angenämt problem; det är ju precis det jag vill, att folk ska cykla mer, eller egentligen röra sig mer. Det som dock blir smärtsamt uppenbart är hur olika folk är när de cyklar. Men kan direkt känna igen en ganska van cykelpendlare på att denna räcker ut handen vid sväng, håller till höger för att underlätta omkörning, följer trafikreglerna hyfsat och inte stannar mitt på cykelbanan för att skriva SMS. Detta är egenskaper som är viktiga att ha som cyklist, både för sin egen och för sina medtrafikanters säkerhet, men verkar saknas hos den lite mer ovane cyklisten. Nu generaliserar jag kraftigt, det vet jag, men det får jag eftersom detta är mina reflektioner och hur jag upplever det ute i trafiken.

Vad säger du? Stämmer detta?

Kortfilm om cykling i Boston

Igår startade dagen med avlämning på förskolan, följt av en helt underbar cykeltur till jobb i solsken och lätt medvind. Dagen kunde inte bli annat än effektiv och bra. Cyklingen hem bjöd på en annan favorit på sommaren. Ett lätt regn med en behaglig temperatur. Dock kunde man vara utan motvinden, men jag ska väl inte klaga, den var inte så hemsk ändå.

Hittade, genom bloggen Cycling in Auckland, en sevärd kortfilm om arbetet med infrastrukturen för cykel i Boston. Jag tror många har en bild av USA som ett bilburet land (vilket i och för sig stämmer till stor del), men det finns små oaser även där som verkligen arbetar framåt för att komma tillrätta med fetma och andra välfärdssjukdomar, avgaser och föroreningar och en effektivisering av städerna. I filmen ser ganska mycket cyklande och dessutom blir man ju nästan avundsjuk på vissa lösningar man ser. T.ex. som att ha cykelbanorna i en speciell färg för att verkligen markera att det är en yta för cyklar. Nåja. Lite att titta på i solstolen mellan tupplurarna, håll tillgodo.

Streetfilms

Sommar

Först få jag väl be om ursäkt för min inaktivitet här på bloggen. Sommaren innebär som dom flesta vet en massa aktiviteter utomhus och bloggandet får stå tillbaka för en massa annat, precis som det sig bör. Dock rullar cykeln igen mellan hemmet och jobbet och det är bättre än någonsin. Det är fler som cykelpendlar nu på sommaren, vilket ger lite extra energi i cykelspåret. Dessutom är Lund och Malmö osedvanligt tyst så här års eftersom det är mycket färre bilar. Det är tystare, luften är lite lättare att andas och det tar inte så lång tid att ta sig genom staden. Nu ligger avgaserna täta över stränderna istället och köerna är i stället förflyttade till andra ställen där folk blir irriterade och stressade, över… ja, jag vet inte, det är ju semester och då ska man väl tagga ner lite. Eller? Sen får man ju passa sig lite extra när folk börjar jobba igen eftersom det nu blir en körkortsamnesti och förare, eller ska vi säga folk som inte borde vara förare, får behålla körkortet utan prövning av lämplighet.

Var en sväng nere i Portugal och tänkte kolla in cykelbanorna när jag ändå var där. Det fanns gott om cykeluthyrningsställen som man gjorde reklam för, men cykelbanor och möjlighet till cykling utan livet som insats fick man leta rejält efter. I staden där vi bodde, Albufeira, hittade jag en cykelbana. Det var klart avskild från körbanan, men inte från gångbanan (där det var träd i mitten och kullersten. Beläggningen på cykelbanan var klart markerad med rött och väldigt bra.



De få hundra meterna som fanns var alltså helt ok, men man blev ganska bedrövad av att se avsaknaden av cykelmöjligheter. Dessutom fick man ett abrupt stopp på cykelbanan där man hade bestämt sig för att den skulle upphöra.



Dock fanns det en hel del som cyklade inne i gamla stan bland alla backar och trappor och det såg ganska roligt ut eftersom det blev en otroligt varierande cykling med mycket inslag av mountainbiking.

Nä, nu är det tillbaka till skrivandet av avhandlingen. Förhoppningsvis blir det mer substans i nästa inlägg och förhoppningsvis kommer det bli mer frekvent, men den som lever får se.

Hepp!