Som nyinflyttad Malmöbo kan jag nu berätta om mina första erfarenheter kring cykelpendlingen mellan Malmö och Lund, en sträcka som skiljer sig markant från de senaste 5 årens cykelturer. Innan flytten till Malmö var sträckan kring 4 km, Lund södra till Lund norra (Ideon för att vara specifik). En ganska blygsam tur alltså, och om det inte vore för uppförsbacken hade man knappt hunnit bli varm. Uppretad hann man dock bli ganska snabbt, särskilt om man valde Stora Södergatan förbi Stortorget. Cyklister som tar en paus mitt i gatan, taxibilar som trängs, bussar som svänger ut direkt framför en, folk som lullar runt utan att se sig för och som extra bonus, ojämna kullerstenar - hala på vintern och dammiga på sommaren.
Nåväl, Malmö är vår nya hemort och avståndet till jobbet har vuxit till sig rejält, ligger numera på 2,2 mil. Alternativen till cykling är inte så många (så som jag ser det):
- Bil har vi valt bort av miljö- och ekonomiska skäl, något som fortfarande skapar stor förundran hos släkt och vänner.
- Kollektivtrafik i form av bussar gör mig något stressad med byten, tidpassning, trängsel, för varmt/för kallt, omvägar (ej optimala sträckningar), förseningar osv. Tåg är oftast helt okej, jämn och fin gång, hög hastighet, bra benutrymme. När Citytunneln öppnar i december kan Triangelstationen bli ett hett alternativ.
Så till cyklingen. Malmö-Lund är en ganska känd cykelsträcka, så det var ganska givet att jag skulle prova på detta alternativ (Och vad gör man inte för en creddig Facebook-uppdatering?). Första turen var allt annat än smidig. Kom upp vid 7-tiden och hörde att det ösregnade. Var dock ganska taggad och hittade till slut regnkläderna bland flyttkartongerna. Försökte även ha framförhållning och stoppade därför ner cykelpump, vattenflaska och ombyteskläder i ryggsäcken. Gummistövlar på, och fram med 3-växlad herrcykel. Med en stor portion ansträngning i sällan skådat ösregn tog jag mig faktiskt ända till Lund, mer blöt än torr. Resvägen hade jag memorerat i förväg så det blev inga längre avstickare.
På hemvägen blåste det motvind, en ganska vanlig företeelse har jag nu förstått. Med trötta ben och ett fladdrande regnställ tog jag mig hemåt. Stående, i knapp styrfart avverkades Hjärup, Åkarp och Burlöv. Hemma vid Pildammsparken såg jag att vår lånade bil dagen till ära hade fått parkeringsböter (datumparkering den 17:e). Väl inne i lägenheten slängde jag mig på soffan och rörde inte cykeln på en vecka.
Dagarna som följde testade jag olika pendlingsalternativ. Insåg att de flesta hade sina brister (förstår inte varför bussen inte kör precis som jag vill!):
Från Södervärn: 169an. Irriterande hållplats vid Råby trafikplats, lång omväg runt Brunnshög.
Från Södervärn: 171an. Kör rakt förbi Ideon och gör en ologisk extrarunda ner till Kårhuset innan den vänder åter och äntligen släpper av en! Sådant som gör mig irriterad.
Från Södervärn: 1an. Långt att promenera från hållplatsen vid Lunds norra på morgonen. Otrevligt hög ljudnivå vid hållplatsen när man väntar vid motorvägspåfarten på hemvägen. Eftersom bussen utgår ända från Kristianstad kan den bli försenad.
Tåget från Malmö C: Tidsödande byten till och från stationen. Med Citytunneln och nya stationen vid Triangeln kan det antagligen bli bra.
Efter en vecka med kollektivtrafiken var alternativen testade och mina chockade benmuskler hade hunnit repa sig. Jag var åter redo för cykelspåret och ser det nu som det primära alternativet. Planen är att cykla minst så pass ofta att det inte lönar sig med busskort, alltså minst 3 gånger i veckan. Hoppas kunna cykla åtminstone oktober ut, sedan får vi se hur kylan påverkar motivationen.
Cykling måste inte vara en materialsport, men jag har valt att uppgradera en del för att underlätta turerna:
- Hjälm. Känns absolut nödvändigt vid långturer, inte så mycket att fundera över.
- Köpt en cykel av märket MBK. Det är ingen racer men är ganska inbjudande till höga hastigheter. Valde att köpa begagnad av miljöskäl, men också för att komma undan billigare och slippa värdeminskning om jag vill sälja den.
- Hyfsat tunna däck (28/622 mm).
- 7-växlad, nav. Vill slippa så mycket underhåll som möjligt.
- Rullbromsar, mindre underhåll än fälgbromsar. Något svampigare dock.
- Magnetlyse. Alltid på, mindre att tänka på. Dock osäker på om de blinkande dioderna verkligen är lagliga.
- Satte på pakethållare så att jag slipper ha ryggsäck.
- Pedaler och cykelskor. Osäker på om det går snabbare, men när musklerna vant sig borde det göra lite skillnad. Dessutom sitter fötterna där de ska och jag har inte trillat vid rödljusen än...
- Kläder. Väldigt stor skillnad när jag bytte från fladdrande jacka till tightare kläder. Ser man ut som en snabbcyklare så känner man pressen och då tar man i lite hårdare :-)
Med dessa uppgraderingar ligger tiden kring 55 minuter (är det motvind och många rödljus blir det snabbt 10 minuter extra). I morse var det inte så mycket kraft i benen så det tog aningen längre tid. Då kollektivturerna dörr till dörr oftast tar mellan 40-55 minuter är cykling ett vettigt alternativ. Dusch och frukost tar jag när jag kommit till jobbet istället för hemma.
Det som jag upplevt som jobbigt hittills är inte främst det fysiska (även om den ständiga blåsten är tröttande) utan istället att cykelvägen på vissa sträckor lämnar en del att önska. Genom Burlöv och Åkarp är det ganska dåligt. Det är många ställen med dålig sikt, smala passager och dåligt avfasade överfarter, så jag förstår de cyklister som väljer att cykla bland bilarna. När man gång på gång tvingas korsa vägen blir det uppenbart att cyklister räknas som andra eller tredje klassens trafikanter.
Men det finns många ljusglimtar också!
- Frihetskänslan av att ge sig iväg vid sjusnåret, innan rusningstrafiken kommit igång
- Skyltningen för cyklister är ganska tydlig
- Bred cykelväg mellan Burlövs center och Åkarp
- Doften av nybakat bröd vid Frestaren i Åkarp
- Kicken av att ha nått sitt mål helt för egen maskin
Två timmar cykling dagligen är nog mer en de flesta skulle kunna tänka sig, det ska man inte sticka under stol med. Och miljöeffekten av att en enda friskus tar cykeln när tusentals tar bilen är också försvinnande liten.
Dock tror jag det är betydelsefullt och roligt att se att fler och fler väljer cykeln som färdmedel till och från jobbet. Det handlar om att våga bryta normen, vara ett föredöme, sätta tankar i rörelse. Blir det tillräckligt många kanske politikerna vågar satsa på förbättringar för cyklister och på kollektivtrafiken i stort.
Vi ses i spåret!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar