Velocity 2011.

Idag kändes det riktigt kallt och ruggigt när jag trampade ut från gården, men som vanligt tog det inte lång tid att bli varm i kläderna. Malmö och Lund har verkligen vaknat ur vinterdvalan och det var glädjande mycket cyklar ute på banan. Det slog mig också att folk har dragit på sig cykelpendlar-hatten och satsar på att ta cykeln mellan Malmö och Lund. Jag mötte både bekanta och nya ansikten under de 50 km idag.

Jag hade en kortare mailkorspondens med en anställd på gatukontoret som har hand om cykelplaneringen. Han har nyss kommit hem från en cykelkonferens i Sevilla och skicka med konferensens signaturlåt/video. En riktigt skön video!

Håll till godo och njut.

Bloggen nu även på Facebook

Idag var det dags att hoppa upp på cykeln och återigen trampa de 25 kilometrarna från Malmö till Lund. Det var faktiskt ett tag sedan nu. Jag tror det var någon gång i början av januari som jag gjorde det sist, eller var det i slutet av december? Som sagt, det var länge sedan. Lite FÖR länge sedan! Det kändes riktigt bra och benen var pigga, för att inte tala om hur kroppen mådde när jag kom fram. Det var 6 grader, lite medvind och lätt duggregn. Jag kunde faktiskt inte ha önskat mig mycket bättre väder för en nypremiär.

Jag började använda Twitter för ett tag sedan (@malmolund). Jag har aldrig förstått poängen med Twitter och gör det kanske fortfarande inte fullt ut. En sak som är säker är dock att det var otroligt intressant att följa t.ex. japaner som bloggar om cykling under dagarna efter jordskalvet. Man fick en bild av vardagen i Japan efter katastrofen på ett mer jordnära sätt än den bild man får i media. Precis som man Twitter har jag dragit mig lite för att sätta igång bloggen på Facebook, men nu är det som sagt gjort. Gå gärna in och gilla ”Malmö – Lund på cykel” om ni gillar bloggen eller kanske bara cykling och vill vara med i byggandet av en bättre cykelnation. Det börjar bli en del mindre grupperingar, men ju fler vi blir desto bättre. Gilla-knappen finns även här ute till höger.

Cykla lugnt!

Svenska staden där cykeln dominerar på BBC

Idag är det vår i Malmö. 8 grader klockan 8 i morse! Riktigt gött att trampa till jobb idag. Får se hur det blir till Lund i morgon för vinden är inte nådig.

Jag brukar inte profilera Lund som ett bra exempel på en cykelstad. Mycket p.g.a. av att cykelbanorna och gatorna där man ska cykla är otroligt dåliga. Det är nästan pinsamt när Lund profilerar sig som cykelstad. Men idag ska jag göra ett undantag och visa en liten fin film om Lund. Det är BBC som gjort ett reportage om staden där cyklen är större än bilen.

Hålla till godo!

http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/england/8393475.stm

Car-light och car-free.

Idag var det riktigt schysst cykelväder. Sol, c:a 10 grader och blåsigt. Cykelbanorna var fulla med pendlare i morse. Min trotjänare har tagit mig genom Malmö flera gånger om idag och det är alltid stärkande att få hoppas på cykeln mitt på dagen för att dra iväg till ett möte.

Idag figurerar jag i en artikel på den amerikanska bloggen Loving the bike. Det är Darryl som för ett tag sedan sökte folk som levde ”car-free” eller ”car-light”. Vid första anblick reflekterade jag inte över det, men vid lite eftertanke är det ju faktiskt det jag är, car-light. Ni som läser min blogg hyfsat kontinuerligt vet att jag kör bil ibland, men det är sällan och blir allt mer sällsynt. Det behövs helt enkelt inte. I USA definierar vissa ”car-light” som att bara ha en bil. I Sverige ser det lite annorlunda ut och jag skulle tro att det är ganska många svenskar som kan titulera sig ”car-light-living”.

En av frågorna jag fick av Darryl var vilket råd jag skulle ge en person som ville leva mer ”car-free” eller ”car-light”. Det enkla svaret är, ”bara gör det!”. Det är inte så svårt och det underlättar faktiskt otroligt mycket i många sammanhang.

Nåväl, läs artikeln på www.lovingthebike.com, den är absolut läsvärt, även om man hoppar över mitt namn. Dessutom visar den första bilden i artikeln (den som jag visar här ovan) PRECIS hur vägarna ska se ut i våra städer; cykelväg och lite vid sidan plats för bilen, lite på nåder, så som cykeln ofta hanteras idag.

Cykla lugnt!

Test av cykelbelysning - Reelight

En pryl på cykeln som jag anser vara ganska viktig och dessutom lag att man har, är belysning. För ett tag sedan fick jag nya lampor till cykeln när jag ställde upp på en intervju. Dom kom sjukt lägligt eftersom jag nyss hade knäckt av min baklampa.
Lamporna jag fick var av modellen små batterifria diodlampor som drivs av magnetisk induktion. När jag fick dom i min hand var min första tanke, ”NEJ, jag vill inte ha blinkande lampor”, men så fel jag hade. Dessa har ett konstant sken! Mer om detta lite senare.

Lamporna är av märket Reelight och finns i två utföranden, med fast sken och med blinkande sken. Mina är av modellen med fast sken, vilket jag gillar eftersom jag inte kan med blinkande lampor, men det är väl kanske en smaksak. Lamporna monteras fast på hjulaxeln genom att man klämmer beslaget mellan framgaffeln/ramen och muttern till hjulet. Jag var först lite tveksam att dom skulle funka på min cykel eftersom jag har snabblås på hjulen och därmed inte två muttrar. Det visade sig dock inte vara några som helst problem. Lamporna skruvar man sedan på beslaget med två skruvar och två avlånga magneter fästes på ekrarna på hjulen. Jag har haft dom på cykeln nu i lite mer än en månad och dom har fått utstå både regn och snö och dom funkar felfritt fortfarande.

Hur man trivs med olika utrustning på cykeln är ju givetvis högst individuellt, men om jag väldigt kort ska lista för och nackdelar med dessa lampor ser det ut som följande:

Minus:

• Jag tycker inte riktigt om att lamporna sitter nere vid navet på hjulen. Jag vill gärna ha dom över hjulet. Detta för att jag tror man syns bättre då, men jag kan ha fel.
• Lamporna lyser inte upp utan är enbart för att synas, vilket kan vara en nackdel på mörkare partier där belysning saknas eller är dåligt.
• Lamporna går inte enkelt att plocka av. Jag får för mig att dom kommer få fötter om ett tag, men det återstå att se.
• För min del tycker jag dom är åt h-e för dyra. Modellen med fast sken ligger en bra bit över 400:- i handeln, vilket är ganska saftigt. Det är klart, man sparar in det på batteribyte, men SÅ ofta behöver man inte byta batteri.
• Framlampan slår i vissa typer av cykelställ. Enkelt att lösa, ställ cykeln någon annanstans, men ibland är det störigt.

Plus:

• Lamporna är små och väldigt diskreta.
• Bra sken som syns på håll.
• Dom sitter fast med bra beslag och verkar sitta stabilt i sitt läge.
• Lampan lyser konstant och utan att det tar kraft från cyklingen.
• Det finns inga batterier som tar slut.
• Lätta att montera och fungerar förmodligen på att typer av cyklar (kanske inte lådcyklar).

På det hela taget tycker jag att dessa lampor är mycket bra och jag tror absolut att jag skulle införskaffa likadana igen om jag blev tvungen p.g.a. av att dom gick sönder, jag bytte cykel eller att dom blev stulna. Detta trots det ganska höga priset.

Är det någon av er läsare som har liknande lampor hade det varit intressant att höra era tankar. Eller kanske är det så att det finns någon annan typ av belysning som kan vara värt att lyfta fram här på bloggen? Skriv en kommentar eller maila mig på joreduff(at)gmail(dot)com.

Cykla lugnt!

Gästbloggare: Fanatiskt sekundjagande

Idag blir det ett gästinlägg här på Malmö – Lund på cykel. Det är min barndomsvän Kristofer Hallgren som har funderat lite över sin egen cykling. Kristofer är inte från början någon hängiven cyklist, förutom att vi cyklade en hel del när vi skulle något i vår ungdom, utan möjligen en av dom jag dragit in i cykelpendlandet. Vi tillhör skaran som aldrig skaffade moped, utan tog cyklarna i stället, så steget var nog inte så långt. Kristofer är rymdfysiker i botten och har doktorerat på Max Planck Institutet för Solsystemsforskning i atmosfärfysik, vilket han nu forskar vidare inom. Håll till godo!


Jaha, då var det dags att byta till sommardäck igen, inte på bilen som man först kan tro utan cykeln. En så banal, och oftast vardaglig förändring, spelade en ganska stor roll för hur jag förändrats som cyklist.

Jag började cykla till jobb för snart 2 år sen. Till att börja med var det ganska sporadiskt, jag var en utpräglad fint väder-cyklist, och på en cykel som förmodligen inte var tänkt att cykla på överhuvudtaget. Sakta men säkert ändrades rutinerna och cyklandet blev en del av vardagen. För ungefär ett år sen gjorde jag slag i saken och införskaffade mig en riktig cykel (mer om det vid ett annat tillfälle) och med det så blev cyklandet mer regelbundet. När sommaren började närma sig slutet insåg jag att antingen fick jag sluta cykla till jobb eller förbereda för nya (cykel)utmaningar - min vana trogen valde jag det senare alternativet och skaffade vinterdäck.

Vi spolar tillbaka bandet något för att kort diskutera hur mycket tid jag behöver på cykeln för att komma till jobb. Jag har ungefär 25 km till jobb med cykel vilket i sig inte är någon enorm sträcka, problemet ligger i det faktum att hälften är på
grusväg med en ungefär 300 m hög ås i mitten. Ungefär som att det alltid är motvind i Skåne har jag alltid uppförsbacke... När jag började cykla, på den där tvåhjulingen som jag i min godtrogenhet köpt som en cykel trampade jag på som en vettvilling och var glad om jag kom fram till jobb 1.10 senare. Jag blev snabbt en sekundjägare och for ibland fram genom stan med livet som insats för att vinna tid. När jag skaffade den nya cykeln skalade jag av nästan en kvart utan att ens anstränga mig mer. Det ligger givetvis ett visst mått av träning dolt i de siffrorna men det stod klart att en bra cykel gör skillnad. Efter den första glädjechocken var jag tillbaka på sekundräknarplatån. Regniga dagar drog ner tider på grund av lera och var dubbelt jobbiga. Varje cykeltur blev en tävlan mot klockan och jag blev besviken över hur sakta jag förbättrade mina tider. Hösten kom, med den mer regn och slutligen morgonfrost.De nya vinterdäcken monterades och det blev dags för ännu en cykelvecka - det kändes som att jag satt på den gamla järnhästen igen och jag kämpade för att komma under timmen än en gång. Det gick så trögt att jag ett tag funderade på om jag hade en infektion i kroppen, men det var helt enkelt den ökade friktionen av vinterdäcken som satte sina spår i låren. En helt ny insikt i vad det betyder för bränsleförbrukningen med vinterdäck på bilen infann sig. Missförstå mig nu inte om att vinterdäck är av ondo - jag skulle aldrig cykla den sträckan utan dem. De gör en enorm skillnad och den enda gången jag faktiskt ramlade under hela vintern var när man plogat väg och cykelbana, men inte övergången från cykelbana till väg...

När jag väl vant mig vid vinterdäcken var det dags för nästa utmaning. En tid av hög arbetsbelastning krävde att jag fortsatte jobba vissa kvällar hemma - laptopen åkte ner i ryggsäcken. Tillbaka till storflås i uppförbackarna igen och timmen var ett faktum.

Finns det en sensmoral i allt detta - jag hoppas det. När jag började cykla jagade jag sekunder och hetsade mig mentalt för att bli snabbare varje dag. Det är onekligen en otroligt bra träningsregim, men kan ibland vara mentalt nedslående. Jag cyklar inte som jag gör som en del av en OS-satsning - utan endast för mitt eget höga nöjes skull och träningen är en positiv effekt av det hela. Att jaga sekunder tar mycket glädje och avslappning från cyklandet. Varje förkylning, pubkväll med kompisar osv märktes direkt på tiderna (även det en ögonöppnare) men med tiden slappnade jag av. Jag kan inte göra så mycket åt rödljusen i stan, vinterdäcken bromsar och ibland behövs laptopen. Nuförtiden cyklar jag bara och njuter av det. Givetvis behövs det fortfarande en dusch och ibland när jag känner mig stark trampar jag för kung och fosterland men glömmer oftast kolla klockan vid starten.

Fast nu när sommardäcken åkt fram igen kanske jag slänger ett extra öga på
klockan...

Bensinen är slut, är Sverige redo för det?

Bilden är från Copenhagenize

Idag har cykeln fått vila, men i morgon blir det åka av när jag ska kors och tvärs genom Malmö hela dagen. Det är bara att hoppas att fukten och vinden har försvunnit lite. I morgon ska jag spendera förmiddagen på invigningen av Malmö Cleantech Center. Det blir en spännande förmiddag, det är jag helt övertygad om.

Jag har, liksom många med mig förmodligen, följt utvecklingen i Japan. Det som hänt där och det som japanerna nu upplever är nog något vi i Sverige har oerhört svårt att förstå. Vi lever i ett fantastiskt lugnt hörn av världen (om en rund värld nu kan ha hörn), där vi varken har jordbävningar, torka, tsunamis eller monsunregn. När man läser och lyssnar på gammel-media handlar det mest om kärnkraftverket i Fukushima, vilket med all rätt skapar stor oro.

Det finns dock andra synvinklar av det hela. Jag har de senaste dagarna följt Japan genom Byron Kidd som bloggar på Tokyo by bike. Han rapporterar kontinuerligt vad som händer, ur ett cykelperspektiv, genom Twitter (@tokyobybike och @byronkidd) och det känns som en lite mer nyanserad bild av det hela.

I fredags när jordbävningen slagit Japan i spillror och infrastrukturen totalt kollapsat började bloggare att föreslå att folk skulle köpa cyklar för att kunna ta sig hem från sina jobb. Vid 22 på fredags kväll var många cykelaffärer tomma och de sista cyklarna gick för riktigt högt pris. Ni kan läsa ett mail från honom här.

När många bloggare runt om i världen har börjat skriva om denna händelse och lovordat cykeln som det ultimata transportmedel det är har det också kommit upp många kommentarer om att det är lite osmakligt och politiskt inkorrekt att prata om cyklar i denna misär. Det kan man givetvis diskutera, men eftersom jag inte tycker det är direkt osmakligt, utan mer tänk värt och jag verkligen skiter i om jag är politiskt korrekt eller ej så skriver jag detta. Man kan också läsa en liten tanke om detta på Copenhagenize, där man också kan se mycket bilder från Japan där cykeln visar sin kapacitet.

Jag kan inte annat än att börja fundera på händelse utvecklingen i stort i världen. När Japan, som har ett väl utbyggt transportsystem för pendlare går er på knä för att bensinen tar slut och elen måste ransoneras är det cykeln man tar till. Japan är ett väldigt cykeltätt land så kulturen finns där. Vad skulle hända om de senaste oroligheterna i arabvärlden och i norra Afrika eskalerar och oljepriset verkligen skjuter i höjden? Sverige är en ganska liten ekonomi och jag tror knappast att vi skulle ha första tjing på en sinande olja. Är vi förberedda för ett scenario där vi inte längre har bensin och olja? Har vi möjlighet att försörja befolkningen med mat och vatten och kan vi klara persontransporterna utan bensin? Jag vet inte, men jag tycker definitivt att man kan fundera lite över det och faktiskt lyfta fram cykeln som en av lösningarna, inte Lösningen med stort L, men en pusselbit i det hela.

Cykla lugnt!